Det börjar likna en Bill of Rights

Man behöver inte ha dåligt samvete om man missade nyheten om Högsta domstolens prejudicerande dom i mål T 2955-08 i förra veckan. Den dränktes i rapporteringen från Almedalen.

Men det är ett viktigt avgörande. När HD konstaterade att ”[…] en kommun även utan särskilt lagstöd kan åläggas skyldighet att betala skadestånd vid överträdelse av Europakonventionen i verksamhet som kommunen svarar för i den mån det behövs för att Sverige skall uppfylla sina förpliktelser enligt konventionen” tog skyddet för våra grundläggande fri- och rättigheter ett kliv framåt.

Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har varit svensk lag sedan 1994, men omställningen pågår fortfarande. Idén om en katalog av negativa rättigheter som den enskilde kan åberopa mot staten bygger på liberalt tankegods, och är ett nytt inslag i svensk rättstradition. Till skillnad från amerikanerna ser vi gärna staten som i grunden välvillig, och att göra det möjligt för medborgarna att processa mot det offentliga behövs liksom inte i ett folkhem där staten bara vill oss väl.

Men vi rör oss åt liberalt håll i det avseendet. För fyra år sedan tog HD upp ett fall med en man som hade anklagats för brott, men som på grund av myndigheternas långsamma hantering av ärendet inte blev rentvådd förrän sju år senare. Det stred mot Europakonventionens krav på rättegång inom skälig tid, konstaterade HD. Och slog fast att sådana kränkningar kan ge den enskilde rätt till skadestånd för sveda och värk, så kallat ideellt skadestånd, även om någon skadeståndsskyldighet inte framgår av svensk lag. Det fallet blev en milstolpe för rättighetsskyddet i Sverige.

Så långt statens skyldighet att betala ideellt skadestånd när enskilda människor fått sina rättigheter kränkta. Det fall som HD tog ställning till i förra veckan gällde en kvinna och hennes tre barn som hämtats och placerats på krishem av socialtjänsten i sin kommun, därför att det fanns misstankar om att kvinnans man hade begått brott mot henne. Kvinnan och barnen vistades på jourhemmet under en dryg månad. Efteråt riktade länsstyrelsen skarp kritik mot ansvariga myndigheter.

Omhändertagandet strider mot Europakonventionens skydd mot olaga frihetsberövande. Men både tingsrätten och hovrätten kom fram till att en kommun inte kan bli skyldig att betala skadestånd på grund av kränkning av Europakonventionen. En sådan skyldighet kan bara gälla staten, menade de lägre instanserna.

Det är märkligt att föreställa sig – att man skulle kunna bli frihetsberövad på godtyckliga grunder och inte få upprättelse genom skadestånd. Men i onsdags gjorde HD alltså en annan bedömning. Människor som får sina grundläggande rättigheter kränkta av det offentliga, kan hädanefter få rätt till skadestånd oavsett om det är staten eller kommuner som bär ansvaret.

Det offentliga har därmed fått ytterligare starka incitament att respektera våra grundläggande fri- och rättigheter. Och den som har utsatts för en rättighetskränkning har nu ytterligare möjligheter att få ersättning för det. Det börjar likna en Bill of Rights , med andra ord.