Lejonparten av medierna har uttryckt sitt stöd för Lars Vilks rätt att utöva sin konst. Det är skönt att se och höra. Kritik mot verket i sig framförs på flera håll, men det är förstås helt i sin demokratiska ordning. Det trista är när kritiken övergår i kritik mot de ställningstaganden för yttrandefrihet som vi hittills har sett. Och även i denna omgång av dramat Vilks har vi fått vår beskärda del av texter som pliktskyldigt inleds med nån rad om att yttrandefrihet är viktigt, för att sedan övergå i ett försiktigt, men lystet tassande runt tanken att Lars Vilks minsann får skylla sig själv som ådrar sig mordhot. Eftersom vi har ett antal eldiga kulturdebatter bakom oss är det svårt att inte se sådana ståndpunkter i ljuset av tidigare konstdiskussioner.
När konstfacksstudenten Nug gjorde sin film där en tunnelbanevagn förstördes blev det liv i luckan. Startpunkten var inte så mycket den förstörda vagnen som det faktum att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth tyckte till. Hon gillade inte verket, vilket genererade reaktioner. Kulturministerns uttalande var i sig ett hot mot yttrandefriheten, någon sorts ministerstyre, analyserades det. Den kritik som hördes från höger – ofta med avstamp i skattemedel – utgjorde bevis för högerns ”rätta ansikte”, ropades det. Mörkblått, fascistiskt brunt rentav, var detta anlete. Så snart det bränner till och blir obekvämt vill högern strypa konsten, sades det.
På samma sätt som argumentet om skattepengar var småttigt – man kan faktiskt inte förvänta sig att älska allt som görs med dem – så var svaret, att konsten och yttrandefriheten skulle strypas utan dessa slantar – osannolikt torftigt. Yttrandefriheten är inte och har aldrig varit liktydig med rätten till stålar.
Kulturskribenternas vilja att förstå Nugs verk var emellertid tydlig. Man vände och vred, funderade över vad han ville säga och om huruvida debatten också var en del av verket. Man fann budskap, skönhet, råhet och noterade – inte utan beundran – att hans konstnärliga provokation var ett smart sätt att slå igenom och skapa sig ett varumärke.
I fallet Vilks uteblir tolkningsförsöken och dylik beundran. Nu tas både provokation och varumärkesbyggande som en indikation på att Vilks inte är en riktig konstnär, ”bara” en provokatör. Det som var smart hos Nug är graverande hos Vilks.
Vilks är ”lycklig” över uppmärksamheten skriver Peter Kadhammar i Aftonbladet (11/3) och låter mellan raderna förstå att Vilks excentriska reaktion på mordkomplotten är avslöjande, oklart hur.
Vilks är helt enkelt en bråkstake som de flesta instinktivt vill ta avstånd ifrån. Jag kan förstå instinkten. Nug skadade bara vårt gemensamma goda, medan Vilks sårar. Eller antas såra, jag tror att sårandet överdrivs kraftigt, de flesta muslimer tar detta med en trött suck.
Dock, sårande är otrevligt, men å andra sidan prövar Vilks en verklig gräns för yttrandefriheten, till skillnad från Nug, som snarare prövade samhällets tålamod. Vilks verk är en tom provokation, sägs det. Jo. Kanske. Men i så fall, vad skiljer honom från Nug? Där Vilks ständigt förklarar, bloggar och idisslar följden av sitt verk, bistod oss Nug kort och gott med rådet att strunta i att tvätta bort grafittin om den nu ”kostar samhället så jävla mycket”. Med tillägget ”stackars bostadsrätt!” Mycket kan det kallas, men fylligt var det inte.
I Fokus skriver Ulrika Knutson en text från en mankhöjd som hästar drömmer om. Hon förkunnar i avmätt ton att islamister knappt finns. Det låter nästan som om dödshoten mot Vilks – eller mordförsöket på Kurt Westergaard – bara är fantasi. Att flera medier försvarat yttrandefriheten och Vilks kallar Knutson med avsmak för att lydigt ”dansa efter Vilks pipa”. Avslutningsvis föreslår hon att Vilks ber om ursäkt – så att vi slipper allt besvär med honom, typ. Detta, alltså, från Publicistklubbens ordförande.
