Rötmånaden har just tagit slut, men man gör klokt i att förbli på sin vakt. Jag tänker nu inte så mycket på mjölken och köttet – dem klarar vitvarorna – som på konjunkturprognoserna och väljarbarometrarna. Det är svajiga tider, och då blir bedömningar ännu mer gissningar än vanligt.
De tre stora opinionsmätningarna efter sommaruppehållet tecknar en motsägelsefull bild. Hos Sifo/SvD (21/8) och Novus/TV4 (25/8) är Socialdemokraterna större än Moderaterna och de tre rödgröna partierna får större stöd än Alliansen. I Synovate/DN (26/8) går däremot M fram med hela 4,5 procentenheter till 36,9 procent och blir betydligt större än S.
På en punkt råder dock samstämmighet. Läget är väldigt kämpigt för C, V och KD. I Synovates mätning hamnar bägge de borgerliga småpartierna under fyraprocentsspärren. Det betyder att Fredrik Reinfeldts moderater får mer än fem gånger så stort stöd som Maud Olofssons och Göran Hägglunds partier får tillsammans.
Resultatet fick Miljöpartiets förra språkrör Maria Wetterstrand att göra ett bekymrat inlägg på Twitter: ”2002 kallade en fransk journalist Sverige ’den sista demokratiska enpartistaten’. Vill inte komma tillbaka dit med Moderaterna.”
Jag kan bara hålla med. Ett lands politiska kultur far inte väl när en enda kraft blir totalt dominerande.
Föreställ er att Moderaterna får behålla regeringsmakten i decennier. Att de blir intimt sammanflätade med landets mäktigaste intresseorganisation. Att de använder sin utnämningsmakt till att placera idel pålitligt partifolk som myndighetschefer, styrelseordförande och ambassadörer.
Att Per Schlingmann får ta över en högskola och göra Fredrik Reinfeldt till hedersdoktor. Att det uppstår en successiv anpassning i debatten som gör att ämbetsmän, universitetsfolk och domare ogärna uttalar åsikter som riskerar att gå emot de ledande moderata kamraterna. Att stödet till forskning om arbetslinjen plötsligt blir tio gånger större än anslaget till studier av arbetsmarknaden.
Scenariot är allt annat än upplyftande. Dess försonande drag är att det inte har något med verkligheten att göra. Moderaterna har framgång i opinionen, men de är jämstora med sina främsta rivaler, inte dubbelt så stora eller mer.
De har inte ingått fostbrödralag med vare sig fack, arbetsgivare eller kooperatörer. De begränsar regeringens utnämningsmakt istället för att utnyttja den till max, och man måste vara en första rangens vildögda vänsterytter för att hävda att det råder moderat hegemoni i samhälls- och kulturdebatterna.
Även om Moderaterna skulle vilja har de ingen möjlighet att koppla den sorts grepp om samhället som Maria Wetterstrands journalist ansåg att Socialdemokraterna behöll vid 2000-talets början.
Redan 1990 skrev Maktutredningen så här: ”Den period av Sveriges historia som präglats av stark offentlig expansion, centraliserade avtalsrörelser på grundval av en historisk kompromiss mellan arbete och kapital, social ingenjörskonst och centralplanerade standardlösningar är över.”
Utredarna tog ut samhällsutvecklingen lite i förskott, men de får mer rätt för vart år som går. Sverige präglas allt mindre av den ensidighet som krävs för att någon sorts enpartistat överhuvudtaget ska vara möjlig.
Jag kan inte föreställa mig att vi får ett nytt evigt härskande jätteparti istället för det gamla, tvärtom tror jag att vi kan vänta oss fler maktskiften och nya konstellationer.
Vi får ingen M/Saco/TCO-pakt som tar över SAP/LO:s gamla roll, men vi kan förhoppningsvis få större mångfald på arbetsmarknaden och fackföreningar som sysslar med rådgivning och stöd i stället för kamp och konflikt. Det väntar ingen moderatmakt över tanken, men det finns hopp om en friare och öppnare kultur som är motsatsen till någons hegemoni.
Vi bevittnar näppeligen födelsen av den moderata enpartistaten. Däremot lyssnar vi till svanesången från den socialdemokratiska. En gång i tiden var det självklart för många väljare att söka sig till S i hopp om trygghet och stadga – i valet 1968, efter Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien, fick partiet över 50 procent av rösterna – men som veckans mätningar påminner om råder numera helt annan tävlan.
Socialdemokratin förblir stor och stark och kommer säkert att ha valframgångar i framtiden, men av rollen som maktcentrum och rikslikare finns inte så mycket kvar. Även i politiken har idéerna om konkurrens slagit igenom, och det finns hopp om att Sverige inte bara kan bli flerpartistat utan också fleridésamhälle.
Just nu drar Moderaterna störst fördel av förändringen, men det är inte hugget i sten. Den dag Nya M blir alltför likt gamla S, den dag man börjar känna sig alltför statsbärande, lär de nya väljarna inte visa sig lika tålmodiga som de gamla.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD.
pj.anders.linder@svd.se
