Det kunde förstås ha varit ännu värre – men det blev ändå en kraftig rekyl när världens börser reagerade på Standard & Poor’s nedgradering av USA från AAA till AA+. På plussidan återfanns som dämpande faktor Europeiska centralbankens beslut om att ge grönt ljus för stödköp av spanska och italienska statsobligationer.

Detta är dock en tröst för tigerhjärtan. Det kan bli värre. Mycket värre.

Eller inte.

Finansminister Anders Borg talade i går om att marknaderna kommer att vara ”stökiga” framöver. Ja, det enda säkra är osäkerheten – och att det läget kommer att bestå under lång tid. Avgörande för hur länge bestäms av en rad faktorer men just nu – och akut – är det politiken som står i centrum.

I USA handlar den stora politiska debatten om huruvida den historiska nedgraderingen är demokraternas eller republikanernas fel. På ett av debattens stickspår kör Vita huset fram att det i själva verket är Standard & Poor’s som har fel. Nyckeltalen, substansen bakom det sämre betyget, är dock inte någon nyhet och inte heller den politiska oförmågan att möta de ekonomiska utmaningarna. I själva verket bekräftades denna helt nyligen i samband med uppgörelsen i kongressen om en höjning av skuldtaket.

Det är fel debatt. För att den amerikanska ekonomin ska hamna i balans krävs mindre av partitaktiskt principrytteri och mer av praktiskt handlag. Utgångspunkten måste vara det nationella intresset. Kan man klara det i takt med att valtemperaturen inför presidentvalet 2012 blir allt febrigare? Egentligen finns inte något alternativ. Standard & Poor’s har redan flaggat för ännu en sänkning...

I väntan på en mer upplyst politik får den amerikanska riksbanken en mer central roll för att motverka en ”dubbel dipp”, men att stimulera på kort sikt löser inte den medelfristiga utgifts- och skuldproblematiken.

Efter en rad nödutryckningar har attityden från EU:s sida varit att marknaden inte förstått att krispolitiken varit mer än tillräcklig. Och det kan man ju tycka – eller inte hålla med om. Det spelar dock ingen roll för EU:s pottkantssittande så länge som marknaden inte blir övertygad. Visst kan en förklaring till de stora fluktuationerna sökas i psykologi och ”buffelhjordsbeteenden”, men det kan också förklaras med EU:s reaktiva hållning och ovilja att ta i rejält.

Också i EU drar de politiska viljorna i olika riktningar, vilket understryks när Tyskland nu säger nej till att stödköpa spanskt och italienskt. Beskedet från Angela Merkel är också ett nej till att fylla på den europeiska räddningsfonden EFSF för att på så sätt skapa en garanti för att Italien och Spanien inte hamnar på obestånd. Det gladde knappast marknaden.

Också i dag blir en spännande dag på börsen.

Finansmarknaden handlar i grunden om att hantera risk. Just nu är det väldigt få som vill ta några risker – tilltron och förtroendet för hur politiken hanterar finanserna har återigen nått bottennivåer. Men det betyder inte att botten är nådd. Signal är ett slitet modeord men det som nu sker på världens börser är ett vilt signalerande. Så frågan är om det är någon hemma.