I går stod regeringen för opponerandet, medan oppositionen drog en lans för det bestående. Arbetslivsminister Hans Karlsson, tidigare LO-funktionär, kritiserade Ams för att inte göra tillräckligt för att komma åt fusk med a-kassan. Samma dag försvarade moderatledaren Fredrik Reinfeldt den gällande arbetsrätten i en intervju i LO-tidningen. ”Den svenska arbetsmarknaden fungerar bra”, anser moderatledaren. ”Vi ser inget behov av att förändra arbetsrätten.” Han tonar också ner den tidigare kritiken av Ams. Folkpartiets Karin Pilsäter noterade i en kommentar: ”De borgerliga har tidigare varit överens om att det behövs en reformerad arbetsrätt och stora förändringar av Ams.” Så icke längre.
Fredrik Reinfeldt skrev nyligen brev till kollegerna i de andra borgerliga partierna. Han föreslog ett närmare samarbete: ”Min avsikt är att vi ska finna en gemensam process för de kommande två åren som lägger grunden för en borgerlig regeringsbildning efter riksdagsvalet 2006.” Utmärkt. Frågan är vad moderaterna ska
tillföra i sak.
Förutsatt att det finns en gemensam vilja att bilda regering, och att den baseras på en grundläggande samsyn i sakfrågorna, är det en styrka för borgerligheten att den innehåller olika röster. Folkpartiet har etablerat sig som ett bra val för den som vill se ordning och reda i skola och kriminalvård. Centerpartiet har den gröna profilen, förankringen i landet utanför storstäderna och Maud Olofssons värderingsburna ledarskap. Kristdemokraterna har just nu hamnat i bakvatten, men har en trovärdighet i frågor om familj och medmänsklighet. Men vad har dagens moderater? Ja, det är partiet som räknar bäst, som har de flesta disputerade akademikerna på sitt kansli och som just nu anstränger sig väldigt hårt för att inte väcka anstöt.
Kompetens och försiktighet kan vara bra saker, men det behövs mer för att vinna framgång i politiken. Trots det tycks borgerlighetens största parti ha bestämt sig för att satsa på en kombination av duktighet och utslätning. Visst kan det dämpa aversionen mot
moderaterna i vissa läger. Men väcker det någon aptit på att rösta? Man kan jämföra med folkpartiet före lyftet med Lars Leijonborg. Det var ett parti som många kunde tänka sig att rösta på, men som lockade betydligt färre att verkligen göra det. Det acceptabla är inte detsamma som det attraktiva.
Med Fredrik Reinfeldts tillträde som partiledare vände utvecklingen uppåt för moderaterna. En sympatisk framtoning och en vilja att förnya väcker intresse och respekt. Men vad händer om väljarna börjar misstänka att viljan till förnyelse egentligen är en ovilja att utmana och ta ställning? Fredrik Malm, förbundsordförande i liberala ungdomsförbundet, undrade i somras hur länge moderaterna kan bygga sin nya profil på att tona ned frågor (Brännpunkt 24/7): ”Väljarna kommer så småningom kräva att partiet även tonar upp en eller två saker.” Ja. Eller också börjar de tappa intresset.
Man behöver inte vara någon vildsint populist för att opponera mot den sittande regeringen. Det räcker med att erbjuda en mer
spännande vision än drömmen om fyra år till med Bosse Ringholm. Men den visionen kan inte bara bestå i stramare budget och ”ökat arbetsutbud”. Att vara tråkigare än Ringholm är inte en vinnande strategi. Oppositionens banérförare måste vara eldigare än finansdepartementets tjänstemän.
Häromdagen tillkännagav Bosse Ringholm att regeringen inte tänker sig en breddning av förmögenhetsskatten till O-listans aktier. Den bästa kommentaren kom inte från oppositionen, utan från Aktiespararnas vd Lars-Erik Forsgårdh: ”Jag vet inte om man ska berömma en finansminister för att inte genomföra ett idiotiskt förslag.” Nej, anspråken på en alternativ politik borde kunna ställas högre än så. Där har moderaterna en viktig roll att spela. Som frihetens parti.
