Det är verkligen hög tid att lägga av

Idag träffar Israels premiärminister Benjamin Netanyahu sin brittiska kollega Gordon Brown, på onsdag det amerikanska Mellanösternsändebudet George Mitchell och på torsdag Tysklands kansler Angela Merkel. Samtalen kommer att handla om verkliga problem.

Förhoppningen är att få till stånd en kompromiss om den israeliska regeringens bosättningspolitik, som i sin tur ska ge fart åt förhandlingsprocessen mellan israeler och palestinier.

Samtidigt pågår ett politiskt drama som inte alls handlar om verkliga problem, men som skapar problem. Med sig i bagaget till mötena har Netanyahu ett diplomatiskt gräl med Sverige, som också är EU:s ordförandeland. Frågan är hur många självmål den israeliska regeringen ska göra innan matchen är över.

Aftonbladets publicering av en artikel som beskriver misstankar – på ett sätt som gör att de uppfattas som mer än misstankar – om att israeliska soldater har stulit organ från döda palestinier, säger sorgligt mycket om tidningens kultursida men inget om Israel.

Med sin allt mer upphetsade reaktion har dock den israeliska regeringen gjort publiceringen till en fråga om den svenska regeringens uteblivna avståndstagande från artikeln. Utrikesminister Lieberman var först ut, och sedan har socialministern, inrikesministern, finansministern och till och med Netanyahu krävt ett formellt fördömande av artikeln från den svenska regeringens sida.

Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt gör självklart rätt som avvisar kraven – i stället för att fastna i den grundlagsmoras som Sveriges Israelambassadör trampade ned i med sitt avståndstagande från artikeln.

Israels agerande visar att man har noll kunskap om Sverige och den svenska grundlagen – alternativt att man struntar i kunskapen. Helt klart är i alla fall att man binder ris åt Israels redan trängda sak i Sverige. Personligen har jag inte heller ett enda ord att säga till den israeliska regeringens försvar. Det är bara korkat.

Det är möjligt att regeringen Netanyahu är sur på Carl Bildts bojkotta-inte-Hamas-linje och därtill i allmänhet ganska avmätta hållning till Israels dilemman (som bland annat inneburit att Sverige varit med om att skrinlägga planerna på en uppgradering av förbindelserna mellan EU och Israel). Men Aftonbladetaffären blir inte mindre korkad av det skälet.

En annan möjlighet är att Netanyahu – som tvingas gå en delikat balansgång för att både hålla ihop sin regering och hålla sig på talefot med Barack Obama – har känt sig tvingad att hoppa på det tåg som sattes igång av utrikesminister Lieberman. Det gör inte saken bättre.

Benjamin Netanyahu kan kanske vinna inrikespolitiska poäng på att piska upp antisvenska stämningar, men i EU kommer det bara att ytterligare undergräva hans trovärdighet som en seriös politiker i fredsprocessen.

Det är hög tid att lägga av.