Fredrik Lindströms tv-serie Världens modernaste land, som repriseras under sommaren, har på ett kul sätt lyckats problematisera Sveriges kulturella egen­heter, som den att vi gärnar berättar för de övriga vid köksbordet om varför vi ska gå på toaletten, eller att vi går i strumplästen inomhus. En intressant företeelse är att vi i vardagsmål betraktar begreppet ”osvenskt” som positivt värdeladdat. Min snabbt ihopsnickrade teori är att vi uppskattar det osvenska för att vi tycker att det är så konstigt, och för att vi utan det skulle kunna börja tro att det är oss själva det är fel på.

Det är tur, till exempel, att det finns fransmän. Om det inte vore för fransoserna skulle jag tro att jag bodde i världens konstigaste land.

I Pew Research Centers nya globala attitydundersökning är Sverige, till skillnad från tidigare, ett av de undersökta länderna. 1000 svenskar har fått svara på frågor om hot mot världens säkerhet, förtroende för stormakter, synen på konflikten i Mellanöstern och andra stora ämnen.

I stort visar undersökningen att miljöfrågor växer som oros­moment för folk över hela världen, att USA:s popularitet är på stadig nedgång sedan intåget i Irak och att Kinas växande ekonomiska kraft avspeglas i ökad respekt för landet, i synnerhet i de afrikanska länder där Kina investerat tungt. Allt detta är intressant i sig, men när nu den svenska opinionen mätts för första gången fastnar mina ögon mest där.

I Sverige är andelen människor som i någon grad tror att den hårdföre ryske presidenten Vladimir Putin, den megalomane venezolanen Hugo Chavez och det kommunistiska Kinas förtryckande ledare Hu Jintao ska göra det rätta i världspolitiken omkring 20 procent. På samma nivå ligger förtroendet för den fria världens ledare, USA:s president George W Bush.

Nu kan det förstås vara så att Bush är ett pucko, och att det är mot just honom vi hyser agg. Mycket riktigt säger tre av fyra svenskar att de gillar vanliga amerikaner. Men däremot tycker ungefär halva Sveriges befolkning, 49 procent, illa om USA.

Det är inte så att vi känner avsmak inför amerikanernas vetenskapliga framgångar eller produkter. Tre av fyra svenskar uppger att de tycker om amerikanska filmer och tv-program – lika många som beundrar de teknologiska framstegen.

Det är USA som idé, som koncept, som svensken tycks ha svårt med. Mer än varannan, 51 procent, säger att de ogillar amerikanska idéer om demokrati. Nästan lika många, 44 procent, tycker inte om amerikanernas sätt att göra affärer, trots att de alltså bevisligen inte har något emot de produkter som det kapitaliska systemet genererar. Mer än hälften av svenskarna, 54 procent, tycker att det är av ondo att amerikanska idéer sprids i Sverige. Någon måste berätta det för McDonalds.

Man skulle kunna tro att svensken är en allmänt negativ varelse. Men så är det inte, om Pew har rätt. Vi har gott hopp om konflikten mellan israeler och palestinier, som 65 procent tror är möjlig att lösa. Förbluffande många, 36 procent, stödjer det USA-ledda kriget mot terrorismen (undrar varför de så sällan hörs i debatten?), 65 procent gillar Angela Merkel, och bara en procent tycker att Usama Bin Ladin är en kul kille.

Det är USA som svensken har problem med, trots att vi vadar i hamburgare.

Och eftersom jag inte får det där att gå ihop tröstar jag mig med fransoserna. Där tycker 76 procent illa om amerikansk demokrati och 37 procent bra om Chavez. Plötsligt framstår vi som normala.