Jag gick inte med i sossarna, jag gick med i Olof Palme, har Mona Sahlin sagt. Den beskrivningen har därefter citerats och travesterats många gånger om. Och var man bara ute efter att göra skämtsamheten en tjänst vore det väl en välgärning om S valde Veronica Palm till ny partiordförande. Då finge landets alla ordvitsare användning för varianter på Mona-citatet i många år till.
Men nu väljer förstås inte S ordförande med skämtares och pastischmakares fromma för ögonen. Det är bara på senare år som partiets mål stundtals har verkat vara att underhålla oss. Egentligen är det givetvis makten som S åstundar, precis som alla andra partier.
Igår träffade partiets sidoorganisationer valberedningen och gav sin syn på vad som krävs.
SSU-ordföranden Jytte Guteland förklarade i Ekot att personligen föredrar hon Mikael Damberg på posten, inte minst på grund av hans öppna förhållningssätt och vilja till förändring. Samtidigt har hennes egen organisation delvis motstridiga önskemål och vill att valberedningen presenterar tre kandidater, samtidigt som man betonar att den nya ordföranden gärna får vara kvinna och ung.
Från Broderskapsrörelsen hörs inga könsspecifika krav. Istället framhåller man att det vore fint med en högutbildad kandidat som kan föra sig i internationella sammanhang. Det innebär – om elaka tungor talar sanning – att man inte menar Sven-Erik Österberg, vars engelska är omskvallrat svag. Vad man däremot menar är mer otydligt. Kanske är det professor Lena Sommestad Broderskaparna syftar på? Sommestad bubblar fram både här och där och föreslås som favoritkandidat även av det socialdemokratiska studentförbundet samt av S-kvinnorna.
De senare smet dock undan eventuell beslutsångest genom att nominera inte mindre än fem stycken kandidater till posten. Får S-kvinnorna bestämma blir någon av följande kvinnor ny partiledare: Göteborgs kommunalråd Anna Johansson, före detta miljöministern Lena Sommestad, EU-parlamentarikern Åsa Westlund, ABF:s förbundssekreterare Annika Nilsson eller riksdagens vice talman Susanne Eberstein.
Värt att notera, apropå talmän, är att ingen har föreslagit Kent Härstedt, trots att dennes kompetenser lovordades högljutt inför talmansvalet i höstas.
Värt att notera är också att S-kvinnorna lyckas föreslå fem kvinnor, samtidigt som de nogsamt undviker att föreslå ett av de mest förekommande namnen i spekulationerna – alltså Veronica Palm. Kanske tror de inte att någon någonsin kommer säga ”Jag gick inte med i sossarna, jag gick med i Veronica Palm”.
Eller också, vilket är mer troligt, beror det på att Palm utmanade Nalin Pekgul om ordförandeskapet för S-kvinnor 2007.
Annars då? Tja, fackförbundet Transport valde igår en så kallad medelväg och föreslog att Lena Sommestad och Sven-Erik Österberg delar på partiledarrollen.
Man anar en röd tråd i de olika organisationernas slutsatser. Ingen vill föreslå en kandidat, alla kommer sättande med buketter.
Det gör inte direkt valberedningens jobb lättare, men det är likväl förståeligt.
Det är svårt att välja när man inte gillar utbudet.
