Det är skogens år i år. Bakom märkesåret 2011 ligger ett FN-initiativ om en global prioritering att halvera avskogningen till 2020. Det gör att fokus riktas också mot skogar, som den svenska som tvärtom växer mer än den avverkas.

Som ett led i det har landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C ) presenterat visionen ”Skogsriket”. Skogsnäringen, som exporterade för 129 miljarder kronor förra året och omfattar omkring 100 000 arbetstillfällen, ska växa än mer – och framför allt förädlas.

Det handlar om att ta till vara skogens potential och förenkla regler och administration för skogsentrepenörer och -ägare. Programmet ska också utveckla kompletterande näringar (som friluftsliv och upplevelseturism) och dessutom främja den nya fas som förädlingsindustrin befinner sig i. Så långt, allt gott. Har man inte tidigare insett den svenska skogens potential kan man nu ana hur ett ”holistiskt” perspektiv på skogen håller på att ersätta det industriella.

Men mitt i mångfaldsdiskussionen om ”Skogsriket”, som biologiskt handlar om att bevara och utveckla den mångfacetterade skogsmiljön, dyker begreppet genus upp. Oklart dock om perspektivet är biologistiskt eller konstruktivistiskt. En lätt trötthetskänsla infinner sig ...

Jämlikhets- och genusperspektivet har tidigare luftats av regeringen som svar på skogens utmaningar. Eftersom det har varit svårt att rekrytera unga till skogsnäringen – som dessutom av tradition är mansdominerad (84 procent) – söker man svar på skogens framtid med samma frågor som i andra näringar och betonar mångfald. En miljon kronor läggs på jämställdhet bara för skogsnäringen. Men genus – i skogen?

Nu är 1 miljon kronor i förhållande till ett exportvärde på 129 miljarders onekligen kaffepengar – och tur är väl det eftersom mycket av det ”kreativa” jämställdhetsarbetet leder mer fel än rätt. Särskilt när man övertolkar skillnader mellan könen på ett sätt som snarare exkluderar än inkluderar.

Det var något som arrangörerna av en skogsmässa gjord i våras. I sin iver att locka till sig fler kvinnliga skogsintresserade skickade de riktade inbjudningar med klippdockor med olika skogsutstyrslar som man kan klä på dockorna. Vad de tilltänkta kvinnorna skulle lockas av i sammanhanget är svårt att förstå – om de inte är fem år gamla, vill säga.

Möjligen behöver skogsnäringen piffas upp pr-mässigt för att passa in som segment på den moderna arbetsmarknaden. Men tekniken, som inte längre utesluter alla andra än starka karlar, finns redan.

Att främja skogsnäringen görs inte genom att tvinga på den en politisk arbetskultur som har ytterst lite med skogens potential att göra.

Svensk skogsnäring har en viktig plats i Sveriges ekonomi. Det är bra att regeringen röjer i regelverkets undervegetation och underlättar för branschens utveckling. Det betyder däremot inte att man bör plantera om i ekosystemet med experimentella teorier om bättre vetande.