Att framhålla fördomar som orsaken till invandrares utanförskap på arbetsmarknaden har varit ett genomgående tema i svensk politik.
Från slutet av 1980-talet hette det att detta utanförskap berodde på etnisk diskriminering. Statsmakterna har lämnat denna hypotes. Trots åratal av utredningar, massiva forskningsinsatser, upplysningskampanjer och allt skarpare förbudslagar har det blivit uppenbart att direkt etnisk diskriminering - företagare Sven Svensson i Svenskköping vägrar anställa Tahir Türkoglu från Trabzon med förevändningen att denne är svartskalle - inte duger som förklaringsmodell. Så många rasister går det bara inte att uppbringa bland arbetsgivare i gamla Svedala.
Nu heter det i stället att utanförskapet beror på strukturell rasism. Det finns förvisso ingen vetenskapligt hållbar teoribildning, i betydelsen en avgränsad definition och falsifierbar hypotes, men så där i största allmänhet anses strukturell rasism vara en etnisk/rasmässig över- och underordning som inom ramen för den existerande
samhällsformen exkluderar de utsocknes. Det faktum att invandrare i större utsträckning än infödda är sämre representerade på arbetsmarknaden, har lägre inkomster osv, används som belägg för detta fenomen. Den uppmärksamma betraktaren torde inte ha svårt att notera cirkelbeviset: strukturell rasism är exkludering - exkluderingen är strukturell rasism.

Det mest andefattiga med begreppet strukturell rasism är dess utelämnande av historiska fakta. Ty invandrare i Sverige har i modern tid inte alltid varit sämre representerade eller haft lägre inkomster än infödda. Fram till mitten av 1970-talet hade invandrare både högre sysselsättningsgrad och inkomster än infödda. Sysselsättningsgraden för utrikes födda har gått från 120 procent av det totala antalet till 80 procent mellan åren 1950 och 2000.
De som hävdar tesen om strukturell rasism som förklaringsfaktor måste således visa att det svenska samhället under de senaste 30 åren har utvecklats från att ha varit ett uppenbarligen tolerant och öppet samhälle
till ett etniskt ofördragsamt och slutet sådant. Men det är nonsens. Tvärtom har begränsningarna kring utlänningars rätt att äga och verka nästan helt avskaffats. Och vi vet, genom attitydundersökningar hos befolkningen, att acceptansen för etnisk och kulturell mångfald har ökat.

Konfronterade med dessa fakta brukar de som hävdar tesen om strukturell rasism i bästa fall säga att invandringen till Sverige fram till 1970-talet var annorlunda till sin etniska karaktär än den senare invandringen - att vi har fått mer etniskt synliga minoriteter. Men det är också struntprat. Jugoslaver, turkar och greker var nog så synliga under den perioden. Och det svenska samhället var ändå mera slutet.
Vad har då hänt på dessa 30 år som kan förklara invandrarnas ökade utanförskap på arbetsmarknaden?
En viktig faktor är att den offentliga sektorns expansion nått sin höjdpunkt och att denna sektor inte längre kan ta emot fler nyanlända till arbetsmarknaden. På den privata sidan har det samtidigt blivit så oerhört mycket
kostsammare att anställa oprövad arbetskraft som yngre eller invandrare. I de kostnaderna finns inte bara kollektivavtalens minimilöner och höjda arbetsgivaravgifter, utan också vidgade anställningstrygghetslagar, som fungerar som inträdeströsklar. Den absurda principen vid uppsägningar - ”sist in, först ut” - drabbar, som har observerats i många branscher, just nykomlingar på arbetsmarknaden - ungdomar och invandrare. Tillkommer dessutom att det under perioden och fram till bara för några år sedan blev allt lättare i Sverige att bara slå dank och leva på bidrag.

Det är bygget av en stor stat för välfärd som har producerat denna ofärd. Inte undra på att det politiska etablissemanget föredrar att oja sig om strukturell rasism och fördomsfulla arbetsgivare. Det är enkelt att säga ”vi har tyckt fel”. Att säga ”vi har gjort fel”, är desto svårare.
Thomas Gür är fri skribent och företagare. Han har skrivit böcker och många artiklar om diskriminering och integration.

Kolumn | Bluff om rasismen
Att framhålla
fördomar som orsaken till invandrares utanförskap på arbetsmarknaden har varit ett genomgående tema i svensk politik.
Från slutet av 1980-talet hette det att detta utanförskap berodde på etnisk diskriminering. Statsmakterna har lämnat denna hypotes. Trots åratal av utredningar, massiva forskningsinsatser, upplysningskampanjer och allt skarpare förbudslagar har det blivit uppenbart att direkt etnisk diskriminering - företagare Sven Svensson i Svenskköping vägrar anställa Tahir Türkoglu från Trabzon med förevändningen att denne är svartskalle - inte duger som förklaringsmodell. Så många rasister går det bara inte att uppbringa bland arbetsgivare i gamla Svedala.
Nu heter det i stället att utanförskapet beror på strukturell rasism. Det finns förvisso ingen vetenskapligt hållbar teoribildning, i betydelsen en avgränsad definition och falsifierbar hypotes, men så där i största allmänhet anses strukturell rasism vara en etnisk/rasmässig över- och underordning som inom ramen för den existerande samhällsformen
exkluderar de utsocknes. Det faktum att invandrare i större utsträckning än infödda är sämre representerade på arbetsmarknaden, har lägre inkomster osv, används som belägg för detta fenomen. Den uppmärksamma betraktaren torde inte ha svårt att notera cirkelbeviset: strukturell rasism är exkludering - exkluderingen är strukturell rasism.

Det mest andefattiga med begreppet strukturell rasism är dess utelämnande av historiska fakta. Ty invandrare i Sverige har i modern tid inte alltid varit sämre representerade eller haft lägre inkomster än infödda. Fram till mitten av 1970-talet hade invandrare både högre sysselsättningsgrad och inkomster än infödda. Sysselsättningsgraden för utrikes födda har gått från 120 procent av det totala antalet till 80 procent mellan åren 1950 och 2000.
De som hävdar tesen om strukturell rasism som förklaringsfaktor måste således visa att det svenska samhället under de senaste 30 åren har utvecklats från att ha varit ett uppenbarligen tolerant och öppet samhälle till ett etniskt
ofördragsamt och slutet sådant. Men det är nonsens. Tvärtom har begränsningarna kring utlänningars rätt att äga och verka nästan helt avskaffats. Och vi vet, genom attitydundersökningar hos befolkningen, att acceptansen för etnisk och kulturell mångfald har ökat.

Konfronterade med dessa fakta brukar de som hävdar tesen om strukturell rasism i bästa fall säga att invandringen till Sverige fram till 1970-talet var annorlunda till sin etniska karaktär än den senare invandringen - att vi har fått mer etniskt synliga minoriteter. Men det är också struntprat. Jugoslaver, turkar och greker var nog så synliga under den perioden. Och det svenska samhället var ändå mera slutet.
Vad har då hänt på dessa 30 år som kan förklara invandrarnas ökade utanförskap på arbetsmarknaden?
En viktig faktor är att den offentliga sektorns expansion nått sin höjdpunkt och att denna sektor inte längre kan ta emot fler nyanlända till arbetsmarknaden. På den privata sidan har det samtidigt blivit så oerhört mycket kostsammare att
anställa oprövad arbetskraft som yngre eller invandrare. I de kostnaderna finns inte bara kollektivavtalens minimilöner och höjda arbetsgivaravgifter, utan också vidgade anställningstrygghetslagar, som fungerar som inträdeströsklar. Den absurda principen vid uppsägningar - ”sist in, först ut” - drabbar, som har observerats i många branscher, just nykomlingar på arbetsmarknaden - ungdomar och invandrare. Tillkommer dessutom att det under perioden och fram till bara för några år sedan blev allt lättare i Sverige att bara slå dank och leva på bidrag.

Det är bygget av en stor stat för välfärd som har producerat denna ofärd. Inte undra på att det politiska etablissemanget föredrar att oja sig om strukturell rasism och fördomsfulla arbetsgivare. Det är enkelt att säga ”vi har tyckt fel”. Att säga ”vi har gjort fel”, är desto svårare.
Thomas Gür är fri skribent och företagare. Han har skrivit böcker och många artiklar om diskriminering och integration.