Socialdemokraterna var en gång ett Israelvänligt parti. Så slutade man med det – och började heja på PLO i stället. I dag är det öppenhet inför terroriststämplade Hamas som dominerar.
”Jag kände personligen stort obehag när jag i juni 2008 deltog vid ett möte i Stockholm där en inbjuden professor med nära relationer till Hamas hyllade Ayatolla Khomeini, vägrade ta avstånd från hustrumisshandel, stolt framhöll att terror mot civila är ett acceptabelt politiskt medel så länge Israel genomför sin brutala politik, att självmordsbombningar ska accepteras om inte palestinierna får F16-plan och att Israel är en ’cancersvulst’ som inte kan tillåtas existera.”
Och det är ju så det är obehagligt. Ann Lindes bidrag i antologin Israel och Palestina: 60 år i våra röda hjärtan (Hjalmarsson & Högberg) är dock inte typiskt. Det är inte heller Göran Holmbergs beskrivning av Sten Anderssons kompis ”PLO-ordföranden, antidemokraten Yassir Arafat som strävade efter Israels totala utplåning”.
Ann Linde – som mot bakgrund av valet 2007 ändå anser att Hamas ska erkännas – skriver också:
”Ibland upplever jag att en del av oss som engagerat sig för Palestinas sak relativiserar det våld som drabbar Israels innevånare och underskattar vilken betydelse det faktiskt har.”
När det röda hjärtat klappar som hårdast känns det som om jag får hjärtklappning.
Maj Britt Theorin talar om ”Israellobbyn” i Sverige.
Sigbert Axelson meddelar att kristna uppges ha röstat på Hamas i valet 2007, eftersom Hamas har ett trovärdigt socialt program. ”Vad stort sker, sker tyst?”
För Thomas Hammarberg innebär ett stöd för Israels rätt att försvara sig att i praktiken stödja de mest extrema krafterna i Israel.
I antologin har Olof Palme och Sten Andersson hjältestatus. Göran Persson står däremot inte högt i kurs – efter kursändringen i synen på Israel. Det var en mer balanserad politik, tyckte många med mig. Men det är alltså inte uppfattningen om Persson i partiet. I alla fall inte bland dem som driver frågan. De vill vara obalanserade.
Viola Furubjelke klagar över hur det var att sitta i utrikesutskottet: ”Det var under den här tiden omöjligt att kritisera Israel utan att samtidigt kritisera Palestina. Vi underkastade oss alla detta mot bättre vetande.”
Men hon konstaterar också att med Anna Lindh som utrikesminister ändrades detta. Furubjelke är också missnöjd med att Persson i slutet av 1990-talet stoppade Sten Anderssons kontakter med Hamas.
Thomas Hammarberg stämplar Persson som ”emotionellt pro-israelisk” medan Evert Svensson beskriver honom som ”okunnig och fylld av förutfattade meningar”. Det exempel som Svensson ger på HSB:s okunnighet är att han hävdade att Israel är den enda demokratin i området. Men det hade Persson ju rätt i.
Svensson erinrar sig att ”vid ett tillfälle passerade Göran Persson ett genomgångsrum i riksdagen… Vi satt i styrelsemöte med den Svensk-palestinska Vänskapsföreningen, Persson hann yttra: ’Ni har fel men ni ser ju snälla ut.’”
Det är nästan så man saknar honom.
