Ögonen var tårade och applåderna ville inte ta slut när kronprinsessan Victoria i tisdags överräckte Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Världens största barnlitteraturpris – fem miljoner kronor – gick till det palestinska Tamerinstitutet. Under obegripligt svåra omständigheter förser de barn med kvalitetslitteratur, vilket är helt unikt på en plats där barnkulturen oftast är satt på undantag till förmån för religiös och politisk hjärntvätt.
Det är kvaliteten och gärningen i sig som räknas. Några vill förstås få det till att priset är en markering mot Israel. Vissa ser alltid bara vad de vill se. Långt viktigare är att arabvärldens barnlitteratur praktiskt taget stått och stampat med Ali Baba sekel efter sekel. Kanske brändes hela budgeten med Tusen och en natt , vad vet jag?
I det vackra Konserthuset applåderade tusen inbjudna kulturvänner åt kulturrådet, juryn, dess val, och artister som den egensinniga Nina Ramsby och den genommusikaliske Salem al Fakir.
Men när den alltid lika fyndige konferencieren John Chrispinsson presenterade kvällens huvudtalare dämpades stämningen. Fientligheten kunde kännas i luften. Applåden var påklistrat hövlig men märkbart stel och kort.
Detta såg nu inte ut att vara någon stor sak för kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth men är symptomatiskt för den motvind hon alltid tycks möta. Den finns där gång på gång, trots den faktiska politiken.
Under det gångna årets kulturdebatter, till exempel, har man ståndaktigt ignorerat att kulturanslagen i budgeten varit större än någonsin, såväl i reda pengar som i procent av statsutgifterna.
Det verkar finnas en ihärdig skepsis mot själva förekomsten av en borgerlig kulturminister. Vilket är svårförklarligt givet att företrädarna knappast varit några renässansmänniskor. Namn som Margot Wallström eller Marita Ulvskog vibrerar näppeligen av vitterhet, snille eller smak, och Leif Pagrotskys rykte torde vila mest på alla de galavimmelbesök som gett honom epitetet premiärministern.
Igår presenterade Adelsohn Liljeroth public service-propositionen. SR, SVT och UR föreslås få cirka 200 miljoner kronor extra för att kunna ”fördjupa, utveckla och vidga kulturutbudet”. Dessutom satsas ytterligare fem miljoner kronor per år på Berwaldhallen, Sveriges Radios symfoniorkester och Radiokören. Regelverket för sponsring blir stramare, för att tydligare skilja public service från de kommersiella kanalerna. Oberoendet från politiskt inflytande stärks.
Det är väl ingen vild gissning att även dessa hårda fakta om prioritering av kultur, kvalitet och oberoende kommer att förbigås med tystnad när den borgerliga kulturpolitiken diskuteras i framtiden. Vissa ser bara det de vill se.
