I dagarna läser man, återigen, om kris och elände för svensk lantbruksnäring. Denna gång är det mjölkbönderna som går på knäna, men lönsamhetsproblemen för det svenska lantbruket är knappast någon nyhet. Inte heller kraven på olika stöd från politiken och skattebetalarna.
Samtidigt råder en stor mattrend i Sverige. I den medvetna medelklassens köksfönster står basilikan hög, egen surdeg kultiveras och varje kök bör krönas av en äkta Kitchen Aid. Närodlat och ekologiskt trendar och allt fler verkar vara intresserade av att lägga mer tid och pengar på matupplevelser. Fler svenska restauranger än någonsin tidigare belönas med stjärnor i anrika Guide Michelin.
Förutsättningarna för alla som producerar livsmedel borde mot bakgrund av detta vara mycket goda, men så är uppenbarligen inte fallet. Varför förmår inte branschen att förnya sig och möta det ökade intresset från konsumenterna?
Frågan är naturligtvis komplex, men inte alls unik. Alla näringar ställs förr eller senare inför en förändrad verklighet som ställer krav på förnyelse och utveckling. En naturlig del av den fria marknaden är vad Joseph Schumpeter kallade “kreativ förstörelse”. Det gamla slås ut och ersätts av det nya i en naturlig process som alla branscher måste gå igenom med jämna mellanrum. Var är förnyelsen av svenskt jordbruk? Var är de nya hungriga och innovativa jordbruksföretagarna?
Lysande undantag finns naturligtvis, smöret från Väddö, grisar från Domta och Blaxta utanför Flen som blivit flerfaldigt belönade internationellt för sitt söta vita vin är några, men det är inte sådana företag som lantbrukets lobbyorganisationer verkar kämpa för. Istället är det likriktning, stordrift och politiska lösningar som efterfrågas.
Det som gör den fria ekonomin så stark är de många försökens välsignelse. I fri konkurrens måste varje företagare prova sig fram till en affär som fungerar. Man måste vara bättre än grannen och då duger det inte att göra likadant. Korporativistiska nätverk där man diskuterar och röstar om hur affären ska se ut, kringskär den mångfald som behövs för att rymma framtidens succéer. Politiska skydd till företagare som inte förmår att förnya sig håller samtidigt konkurrensen ute. Statsstöd till det gamla gör det svårare för det nya att ta sig in och utmana. Alla måste ställa sig frågan hur det påverkar branschens förmåga till förnyelse.
Att staten och skattebetalarna ska hålla en bransch under armarna är dessutom långt ifrån långsiktigt hållbart. Det kommer alltid finnas politiska risker eftersom alla typer av dylika stödsystem kommer att vara ifrågasatta. Varje krona som läggs i stöd till en företagare måste tas ifrån en annan. En annan invändning är att statsstöd inte löser några problem på lång sikt. Några kanske minns varvskrisen och de 34 miljarder Sveriges skattebetalare investerade i varvsstödens försök att stanna tiden. Sedan kan man också fråga sig hur många företagare som hellre bygger sin affär på goda relationer med myndigheter än med sina kunder?
Johan Hedin är företagare och från och med september riksdagsledamot för Centerpartiet. johan@johanhedin.se
