Den sämsta prestationsbaserade lön jag haft var på ett sommarjobb då jag med ackordslön tog betalt för parkering vid ett populärt naturområde. Min prestation hade ingenting med förtjänsten att göra. Det hade däremot vädret. Blåsiga och regniga dagar kunde jag tjäna ynka femton spänn. Men det var okej. Några kompisar jobbade i kiosken i närheten och vad är väl en dålig dag hit eller dit när man är femton och sommarlovet är evighetslångt? Mer ändamålsenliga var väl provisionssystemen i studenttidens extrajobb, när jag var en av de där som ringer och stör dig med erbjudanden om kalsongabonnemang eller Kalle Anka-prenumerationer.
Ordens makt över tanken är stor. Bonus , det låter som mascaran du får när du köper en prenumeration på en damtidning. En lockelse snarare än en belöning. Det verkar också vara lockelse som var huvudnumret när regeringen förra året ändrade bonusreglerna för de statliga företagen. Då var det högkonjunktur och glada dagar. I SVT:s Uppdrag granskning (5/3) påpekar Mats Odell också att riktlinjerna var framarbetade i en tid då det var hård konkurrens om de bästa medarbetarna.
Det är ju problemet med statliga bolag i ett nötskal! När allt går bra kan alla hålla med om att lönerna måste vara marknadsmässiga, att vi måste kunna konkurrera på arbetsmarknaden så att det blir intressant för de bästa arbetstagarna att välja att jobba för staten. Sedan blir det regniga och blåsiga dagar i konjunkturen och plötsligt undrar alla varför staten beter sig som, tja, värsta marknaden.
Det kan jag berätta. Det gör den för att marknaden finns och för att den konkurrens om goda medarbetare som Mats Odell talar om faktiskt finns. Frågar du mig hade det varit minst lika oansvarigt om staten valde att sänka ambitionsnivån i rekryteringen. Det är ju ändå våra bolag och vi vill att de ska gå bra.
Det har de nu inte gjort, tvärtom har man förlorat pengar. Därmed är det inte säsong för bonusar nu. Det borde inte vara svårt att förstå – med eller utan regelverk. Men verklighetskontakten förefaller mindre än vad sig bör i de statliga bolagen. Lite som när dumma kolleger på de där telemarketingjobben struntade i att ringa folk och helt sonika skickade iväg kalsongabonnemang till slumpvis utvalda hushåll för att öka sina löner. Deras verklighetskontakt höll inte heller – och det straffade sig.
Dock bör man skilja på bonusar och prestationslöner. Det görs sällan i debatten. När jag läser att 90 procent av svenska folket vill att ”regeringen inför ett stopp för höjda bonusar och ersättningar till cheferna i de statliga bolagen” undrar jag vad det betyder.
För i SVT avslöjades ju inte bara knasiga bonusar eller ens bara knasiga chefsbonusar. Även rent prestationsbaserade löner till förvaltare ifrågasattes. Jag tror knappast att 90 procent av folket vill slopa koncept som ackord eller provision. Fråga byggjobbarna.
Det är bra att regeringen nu ser över systemen igen, men samtidigt bör Anders Borg fortsätta på inslagen bana. Tänk globalt och agera lokalt, brukar man säga, men ibland är nog receptet det omvända. När Borg kritiserar finansvärldens bonusar såväl nationellt som internationellt är det för att stävja en global kultur som tvingar sig på också de statliga bolagen.
Att vänta på att finansmarknaden ska anpassa sig efter de svenska bolagen låter inte som ett konstruktivt framgångsrecept.
