Den 14 maj är det 60 år sedan staten Israel bildades. I samband med firandet kommer det som vanligt att höras en klagosång över vilket hemskt land Israel är. Det är en kritik som inte bottnar i vad regeringen Olmert gör utan vad Israel är. Begrepp som apartheid och naziregim lär surra i luften mer än vanligt. I själva verket är Israel regionens enda demokrati.

Att man i övrigt får vara glad för det lilla bekräftades när det stockholmsbaserade demokratiinstitutet IDEA och tankesmedjan Carnegie Endowment for International Peace i tisdags stämde av demokratiutvecklingen i arabvärlden.

Förhoppningarna om en ”arabisk vår” har frusit inne och, som Carnegieforskaren Amr Hamzawy konstaterade, har också det internationella intresset minskat. Skälen är flera. Irak är ett nyckelord och Hamas ett annat. Framtidsbilden är dock inte nattsvart. Som sagt, man får vara glad över det lilla.

Hamzawy urskiljer fyra grupper av arabstater. Dynamiken ser olika ut i en auktoritär stat som Saudiarabien och i en liberaliserad auktoritär stat som ­ Marocko. I staterna på gränsen till sammanbrott, till exempel Libanon, är det andra strukturer och processer som står i fokus jämfört med enhetsstater som Egypten och Jordanien.

Poängen är alltså att det inte finns någon panarabisk väg att gå. Ibland finns aktörerna inom eliten eller i maktfraktioner. Ibland kommer trycket från det civila samhället, till exempel från enfrågerörelser. Man ska inte heller underskatta nätets betydelse. På motsvarande sätt gäller det att hålla öppet för att demokratiaktörerna fokuserar på olika saker, men att mänskliga rättigheter, legalitet, maktbalans eller nationell försoning alla är vägar som leder framåt.

En annan poäng är att demokratin måste växa fram och det i en näringsfattig mylla – eller i samhällen som när det gäller törst efter demokrati närmast är rena öknen.

En tredje poäng är att vi måste se arabisk politik för vad den är, det vill säga ”smutsig”. Kort sagt, vill vi stödja förändring måste vi dessutom vara beredda att bli skitiga om händerna. För Hamzawy innebär det att inkludera rörelser som terroriststämplade Hamas.

Ska vi verkligen göra det – offra det rätta på pragmatismens altare?

Medan EU och USA valde att inte ha direkta kontakter med den palestinska samlingsregering som så småningom bildades efter valet 2006 mellan Hamas och president Abbas Fatharörelse, gjorde Norge det motsatta. Norge har också fortsatta relationer med Hamas efter kuppen i Gaza förra året. En annan skillnad är att Norge inte skriver under på den terroriststämpel som EU har satt på Hamas.

När jag träffade den norske utrikesministern Jonas Gahr Støre på Stockholmsbesök i förra veckan, betonar han att detta på intet sätt ska ses som ett ställningstagande för Hamas. Det är en del av en politisk linje för Mellanöstern som bygger på att det är bättre att tala med alla än att bojkotta en del.

–Det rör sig om politiska kontakter för att förstå hur de tänker och för att förmedla budskap.

Norge, säger han, sluter helt upp bakom Annapolisprocessen. Men vill man ha fred går det inte att undvika Hamas. Jag frågar om dialogen har gett några resultat?

–Vi känner dem väl och det kan komma en dag när det blir viktigt.

Den norska regeringen är en koalition mellan arbeiderpartiet, sosialistisk venstreparti (SV) och senterpartiet. Det väckte viss oro när SV:s ordförande blev finansminister, men jag tycker att Kristin Halvorsen låter på ungefär samma sätt som när høyres Per-Kristian Foss hade posten. Har de norska vänsterpartisterna fått betalt i utrikespolitisk valuta, frågar jag?

Utrikesministern mulnar något och betonar att samsynen gäller hanteringen av energiintäkterna. Regeringen har höjt skatterna och att SV har ställt sig bakom den norska militära insatsen i Afghanistan.