Missnöje med elpriserna tycks ha blivit en del av nationalkaraktären, på samma sätt som klagomålen över SJ numera ligger djupt i folksjälen. Elupproret.nu, elprotest.se, kraftsamla.se och olika Facebook upprop vittnar om ett nytt folknöje. På söndag kväll ska aktivisterna släcka ner en timme i protest mot prisnivåerna.

Ilskan är långtifrån obegriplig.

Den som bor i villa och värmer upp med el har knappast några större utgifter än elen, bortsett kommunalskatten. Självklart har elpriserna då också en enorm betydelse. Och inte nog med att Sverige har haft den största stegringen av elkostnaden i Europa (84 procents ökning mellan 1999 och 2009 enligt en EU-rapport), den kalla vintern har gjort sitt till.

Under köldknäpparna stiger efterfrågan på el, och därmed också priset. Att döma av den allmänna debatten kan man lätt få intrycket att detta skulle utgöra ett marknadsmisslyckande.

”Elmarknaden fungerar alldeles utmärkt”, förklarade dock Lennart Hjalmarsson, professor i nationalekonomi vid Handels i Göteborg nyligen(G-P 22/2).

Marginalprissättningen, där konsumenten betalar efter kostnaden för den senast producerade kilowattimmen och inte ett genomsnittspris, fyller ett syfte. Det är tack vare de stundtals höga priserna som elproducenterna kan behålla den kapacitet som under varmare och mindre elintensiva perioder skulle betraktas som överflödig.

Alternativet är att någon annan betalar för den kapaciteten, närmare bestämt skattebetalarna.

Principen att priset följer efterfrågan och att brukaren bär huvuddelen av kostnaden är rätt.

Det var bättre förr, menar vissa, med planstyrning, monopol och en helt nationell produktion. Men Sverige är ingen ö. Numera kan även el exporteras och importeras, vilket skapar en helt annan flexibilitet än de gamla rigida systemen. Mindre slöseri.

Ingen marknad är perfekt. Nätmonopolen måste granskas. Samägandet av kärnkraften väcker ständiga frågor om hur konkurrensen fungerar. Men för sänkt elpris finns i princip två vägar. Den ena är lägre skatt. Energieffektiviseringsskäl talar emot. Den andra är ökad produktion, av exempelvis kärnkraft. Där krävs långsiktig politisk samsyn, men också möjlighet för elbolagen att räkna hem investerade pengar.

Någon borde protestera också mot de politiker – här hemma och i Europa – som försvårar den utvecklingen.