ROSENBAD Det är avslappnat och solbränt på regeringskansliets innergård. Jordbruksminister Eskil Erlandsson bär kortärmad linneskjorta, forskningsminister Lars Leijonborg har tagit av sig slipsen, både biståndsminister Gunilla Carlsson och handelsminister Ewa Björling har soliga slingor i håret, och integrationsminister Nyamko Sabunis fantastiska kjol är av modernaste snitt. Regeringssammanträdet är precis avslutat, och åldermannen Leijonborg föredrar de centrala nyheterna.
Och det är precis som det brukar vara. Regeringen har tillsatt en delegation, den här gången för att öka ungdomars intresse för ingenjörsyrken, ledd av Volvochefen Leif Johansson. Man har utsett en ambassadör. EU-tungviktaren Christian Danielsson, för närvarande enhetschef under EU-kommissionen, blir efter sommaren Sveriges ständige representant vid EU-representationen i Bryssel. Man har handlagt ett ”entledigande av en handelssekreterare i Ungern”, godkänt en ”samarbetsstrategi för Zambia”, etcetera. Lite senare under dagen ska finansmarknadsminister Mats Odell meddela särskilt att försäljningen av Vin & Sprit nu är fullgången, som tidigare känt för sensationella 55 miljarder kronor.
Efter det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet i Sverige, och efter tidigare borgerliga regeringars misslyckanden, har det etablerats, särskilt i vänsterkretsar och kanske också bland journalister, en tro på att socialdemokratin skulle vara överlägsen borgerligheten när det gäller regeringsduglighet. Bland socialdemokrater odlas rentav tanken att de själva är de ”naturliga” makthavarna. Men när man sitter och lyssnar på de borgerliga ministrarna får man inte alls det intrycket. Det är nästan förvånande hur självklart det känns.
Det gäller inte bara ministrar. Häromveckan sprang jag ihop med den moderata riksdagsledamoten Anna Kinberg Batra (ja, hon är gift med komikern David Batra, men är framförallt ordförande i riksdagens EU-nämnd, vilket hon sägs sköta mycket gott). Hon berättade att hon precis varit i Paris och träffat president Nicolas Sarkozy, med anledning av att vi i Sverige ju tar över ordförandeskapet i EU efter Frankrike snart. Personligen hade jag varit helt starstruck efter ett sådant möte, men för Kinberg Batra var det uppenbarligen helt normalt att då och då sammanträda med några av Europas tyngsta maktspelare. Inget konstigt alls.
Regeringsdugligheten kommer att bli en central fråga i nästa riksdagsval. Och så här två år in
i mandatperioden börjar det kännas att regerandet faktiskt satt sig. Det blir såklart halvdana beslut ibland, och bråk kring både FRA, försvar och rättsväsende, men hade det egentligen sett bättre ut med alternativet? Hade en presskonferens eller sommarfika efter regeringssammanträdet, med, säg, Mona Sahlin, Per Garthon och Josefin Brink känts mer stabil? Tillåt mig tvivla.
Om två år kommer det att vara vänstern som måste övertyga om regeringsdugligheten. Det borde den få svårt med.
