Han hänger ut genom fönstret när brevbäraren kommer. ”Förrädare! Samhällsförstörare!”
Kommer ni ihåg Roy Anderssons reklamfilmer när Posten moderniserades i början av 2000-talet? Huvudpersonen Lasse var typisk för Roy Anderssons filmer: en rundlagd man i övre medelåldern, med valfri glesbygdsdialekt, som inte känner igen sig i den nya tiden.
”Det har kommit ett paket till dig, som du kan hämta ut på macken”, säger brevbäraren. ”Macken? Där tankar man bilar! Paket hämtar man ut på Posten!” vrålar Lasse.
I förra veckans partiledardebatt i riksdagen fick vi för första gången se Socialdemokraternas nye ledare Håkan Juholt ta sig an statsminister Fredrik Reinfeldt. Och för att göra en lång liknelse kort: det var Fredrik Reinfeldt som var brevbäraren i det mötet.
Juholt kom inte med ett enda förslag. Han bara klagade på utvecklingen. Han pratade om en ”hårdhet och kyla som äter sig in i samhället”, om ”den avreglerade elmarknaden” och om att ”arbetsmiljöinspektionen har tagits bort”. Och om Apoteket förstås. Varför var Alliansen tvungen att privatisera Apoteket ”så att det blir svårare att veta var vi ska hämta ut vår medicin”?
Man ska komma ihåg att Roy Andersson är en av tidernas främsta svenska filmare. Trots att hans formspråk är helt eget fungerar det i reklambudskap till bredaste tänkbara lager. Han knyter an, som ingen annan, till folkdjupet. Hans tjocka vilsekomna män har vi alla inom oss. Det är inte självklart någon dum idé för en politiker att gräva där.
Det var också debut för Miljöpartiets nye språkrör Gustav Fridolin. Han valde motsatt stil, och presenterade sakpolitik. Fridolins ”tre mål för Sverige och för svensk industri” handlade om bolaget Vattenfall som redskap för framtidens energisatsningar, om behovet av långsiktiga spelregler för att säkra investeringarna i hållbar teknik, och om möjligheter till vidareutbildning i en allt mer rörlig arbetsmarknad. Fridolin pratade om industrin, om tekniken, och om ”de stora framtidsutmaningarna”.
Det är klart att Miljöpartiet inte kommer att förvandlas till några tillväxtens garanter över en natt, om någonsin. Men Fridolins framtidsinriktade ton visar vad som håller på att hända i vänsterblocket. Socialdemokratin blir en nostalgiskt återblickande rörelse för bidragstagare och pensionärer, ett allt blekare – och allt svagare – minne av 1900-talet. De gröna kliver fram, med nya lösningar och framtidstro, plockar urbana medelklassväljare, och tar ledningen.
Det är ett historiskt skifte, och inget unikt för Sverige. I Tyskland har det redan hänt.
Den vänstra halvan av spelplanen ritas om. Det får naturligtvis konsekvenser också på den högra. Den person som får jobbet att efterträda Maud Olofsson som Centerpartiets ledare kommer att få ett svårt motstånd. Centern måste plocka väljare på något sätt. På ena sidan, framtidsvägen med smarta energilösningar, spännande visioner och unga väljare, står Gustav Fridolin. På den andra, nostalgins, glesbygdens och Roy Anderssons väg, står Håkan Juholt.
”Var det bättre förr då, när man fick åka in till stan för att hämta paket?” frågar brevbäraren.
”Nej, det kanske det inte var. Men det var i alla fall en riktig post!”
