Idag är det Stockholmspremiär för den animerade filmen Mumintrollens farliga midsommar . Så farligt är det nu inte. Men faktum är att trots att muminvärlden kan ge sken av att vara som Mark Levengood låter, lurar det ständigt faror mellan boksidorna. Katastrofen är ofta nära.
Temat är en återspegling av Finlands historiska erfarenhet, brukar jag filosofera. Och den iskylespridande Mårran, vem är det om inte den store grannen i öster? Det kalla kriget är över, men Mårran har åter börjat röra på sig. Hur ser man på den utvecklingen i Finland?
I den säkerhetspolitiska redogörelsen – Finlands säkerhets- och försvarspolitik 2009 – slås det fast att: ”Finlands gränser och Nordeuropas gränser över lag är Rysslands mest stabila gränsområden. Möjligheten till förändringar i säkerhetssituationen och användning eller hot om användning av militära maktmedel i Finlands närområden kan dock inte uteslutas.”
Georgienkriget visar att Ryssland ”är berett att använda militära maktmedel för att främja sina egna intressen” och att ”händelser som utspelar sig långt från Finland genom relationerna mellan Europeiska unionen och Ryssland kan ha negativa konsekvenser även för Finlands ställning”. Och Ryssland rustar.
Slutsatserna är att ”Finland måste ha en rätt dimensionerad förmåga att förebygga och avvärja militära hot som riktar sig mot oss. Denna förmåga måste vara trovärdig i medborgarnas ögon och ur ett utländskt perspektiv.”
Och vidare: ”Eftersom Finland inte tillhör någon militärallians kan man inte använda utomstående militärt stöd som grund för planeringen av det militära försvaret.”
I Sverige bygger vi trovärdigheten på en av oss själva utfärdad säkerhetsgaranti. Det säger egentligen mer än man vill veta när Högkvarteret i preciseringen av försvarsminister Tolgfors planeringsanvisningar inleder beskrivningen av övergripande mål med orden: ”Balans mellan uppgifter och resurser.”
Finland behåller sitt värnpliktsförsvar, ökar försvarsanslagen och närmar sig Nato ännu mer (med en option om medlemskap). Samtidigt finns förstås mycket gemensamt med Sverige i synen på internationell konflikthantering och så vidare. Ingen behöver dock tveka om att för Finland kommer det nationella försvaret främst. Det är liksom på mer allvar:
”Armén håller militärt viktiga områden i sin besittning och skyddar funktioner och objekt som är centrala med tanke på samhällets vitala funktioner och stöds i detta av de övriga försvarsgrenarna. Genom operativa trupper samt samoperationer mellan armén, marinen och flygvapnet ökas avvärjningskraften och besegras anfallaren.”
President Tarja Halonen är väl det närmaste Finland kommer en modern Muminmamma. För några år sedan väckte Talonen uppståndelse när hon kommenterade neddragningar i det svenska försvaret med att alla länder (läs Sverige) inte hade möjlighet att förlita sig på sina grannar (läs Finland) för sitt försvar.
Vi behöver inte kunna skaka fram 350000 man i ett krigsläge, men nog skulle det kännas tryggare om vår egen Muminpappa hade mer av den realism som präglar synen på försvaret i Finland.
