Kontrasterna mellan Syrien och Libyen kunde knappast vara större. I går dödades Syriens försvarsminister i ett attentat i Damaskus – ännu ett tecken på hur intensivt inbördeskriget i landet är. Detta samma dag som libyska myndigheter offentliggjorde resultaten från det första fria val som hållits i landet efter nästan 40 år med diktatorn Gaddafi.

Internationella övervakare har prisat valprocessen på nästan samtliga punkter. Det går knappast att överdriva storheten i att ett land som för mindre än ett år sedan styrdes av en av världens mest brutala envåldshärskare nu har genomfört ett demokratiskt val nästan helt utan problem.

Men västvärldens ohöljda glädje över valresultatet vilar på mer skakiga grunder. Att de religiösa extremistpartierna förlorat stort bådar gott för Libyens framtid som demokratiskt land. Men att det segrande partiet kallas för ”liberalt” säger en del om hur trubbigt det begreppet är i en internationell kontext. Partiledaren och tidigare revolutionstoppen Mahmoud Jibril har gjort klart att hans parti står fritt från alla politiska ideologier, och att Libyens framtida lagstiftning måste vila på religiös grund.

Och kanske spelar det rätt liten roll vad Jibril säger. Hans ”parti” är nämligen en fusion av 70 kandidater för 58 politiska partier, som inte sällan representerar olika områden och klaner snarare än politiska ideologier och idéer.

Vad står de för? Vilken politik kommer de att driva? Vad har de egentligen gemensamt? Om detta är ännu inte mycket känt.

De lättade suckarna över den ”liberala” segern är alltså på tok för tidiga. Inte minst med tanke på att de politiska partierna bara tävlar om 80 av parlamentets 200 platser.

Libyens islamister hyser fortfarande gott hopp om att kunna bilda parlamentariska allianser med många av de 120 individuella kandidaterna. Och islamisterna har, trots det dåliga valresultatet, en stor fördel. Till skillnad från Jibrils brokiga västtillvända alliansparti har de en ideologisk och politisk grund att förenas i.

Minns att inte heller den libyska revolutionen var någon enhetlig rörelse. Till betydande del skedde den helt enkelt genom att civila libyer beväpnade sig enligt lokala och klanbaserade linjer för att skydda sig och sina familjer från centralmaktens övergrepp.

Det kan kännas lockande att se på Libyen enligt en romantisk dramaturgi: en diktator störtas, ett demokratiskt val leder till ett sekulärt, stabilt och väl fungerande demokratiskt styre.

Förhoppningsvis är det så sagan fortsätter. Men verkligheten är, dessvärre, ofta mer komplicerad än så. Inte minst i ett land som är så splittrat som Libyen, där klantillhörigheten ofta är starkare än banden till nationen.