Ett tag kändes det som om varenda en höll på att stryka med. Whitney Houston, Donna Summer, Etta James, Johnny Otis, Donald ”Duck” Dunn, Robin Gibb, Levon Helm, Davy Jones, Jon Lord och Adam Yauch. Och här hemma Per Odeltorp, alltså Stig Vig, och Thomas Mera Gartz.

Men vid årets summering ser man att många faktiskt uppnådde ansenlig ålder. Johnny Otis var född 1921. Han var med om att lägga grunden för rockmusiken, och var den som upptäckte Etta James, född 1938.

Den idealiska åldern har annars ansetts vara 27. Brian Jones, Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison satte standarden, och myten har fortlevt bland annat genom Kurt Cobain och senast Amy Winehouse förra året.

På något decennium tycks det ha skett ett paradigmskifte. Det anses nu helt i sin ordning att The Soundtrack of Our Lives tar avsked efter 17 år med sex mastodontspelningar på Södra teatern – den sista i går – varefter medlemmarna kan gå vidare till nya projekt. Den som såg Ebbot Lundström linda in könsdelarna i gaffatejp med Union Carbide Productions i slutet av 1980-talet tänkte snarast att han var en lämplig kandidat till The 27 Club.

Kanske handlar det om att rocken slutligen har blivit en mogen bransch. Det började ju som en rytm, ett danssteg, en fluga, och ingen människa skulle väl vilja hålla på med the twist eller the funky chicken längre än till 27 års ålder. Idag är rocken på gott och ont en stor del av den västerländska kulturen. Fredrik Strage snuddade vid det i DN i fredags: Idag slutar människor inte lyssna på rock när de fyller 25, det är snarare då de upptäcker genren.

Fokus börjar skifta. Det handlar mindre om bisarra dödsfall (kvävdes verkligen Steve Peregrin Took från T. Rex av ett cocktailkörsbär?) och mer om hur stjärnorna ska kunna hållas verksamma i hög ålder.

I artikeln ”Dying to be famous” i medicintidskriften BMJ Open redogör hälsoprofessor Mark Bellis och kolleger för de senaste rönen. Hans forskargrupp har granskat 1400 pop- och rockstjärnor som nått berömmelse mellan 1956 och 2006. Vid mätningens slutpunkt den 20 februari 2012 hade 137 av dem dött. Här ryms Elvis, Sid Vicious, 2Pac, Michael Jackson och alla andra.

Det visar sig att stjärnorna, trots ofta ansenlig rikedom, löper betydligt större risk att dö i förtid än vanligt folk. Den genomsnittliga dödsåldern i Europa ligger på 39 år, i Nordamerika på 45. (Men det håller på att förändras – de som har blivit berömda efter 1980 lever längre, enligt mätningen.)

Förvånande är den stora skillnaden mellan soloartister och andra. Det är dubbelt så riskabelt att vara solo. En av tio europeiska soloartister dör ung, och var femte nordamerikansk.

Forskarna tror att bandmedlemmarna fungerar som familj och vänner gör i vardagen – som stöd.

Det är något man kan tänka på i jul. Det är en välsignelse att vara i ett band.