Den svenske soldaten Kenneth Wallin har stupat under uppdrag i Afghanistan. Tankarna går till hans familj och vänner, till de svenska soldaterna i FS 19. Hans död påminner om att vi ska känna tacksamhet för det mod och den offervilja som de svenska soldaterna står för. Kenneth Wallin är den femte svenske soldat som stupar i Afghanistan. Med ÖB Sverker Göransons ord: ”Han har betalat det yttersta priset för sin insats för freden och andra människors trygghet och säkerhet.”
Kenneth Wallin tjänstgjorde som vagnchef på en pansarterrängbil 203 och dog av de skador som han ådrog sig efter att i lördags ha kört på en ”hemmagjord” vägbomb (IED). Två andra soldater skadades. Det är så verkligheten ser ut för det svenska förbandet.
Säkerhetsläget har hårdnat, något som sammanhänger med ny taktik och att området har blivit strategiskt viktigare. Det är alltså inte uttryck för ett misslyckande för strategin att använda militära medel, som Vänsterpartiets Hans Linde formulerade saken.
I de politiska kommentarerna betonas att man inte ska göra partipolitik av ännu än stupad soldat. Det är förstås riktigt, men samtidigt vore det förvånande om den nya riskbilden inte får politiska konsekvenser. Det inträffade är en maning till nationell samling kring insatsen i Afghanistan.
I början av november kommer regeringen att – enligt planen – föreslå att insatsen förlängs och utan att någon tidsgräns dras. Men regeringen har inte en egen majoritet och vill det sig illa kan det gå helt på tok. De rödgröna vill att ett tillbakadragande ska inledas nästa år och att samtliga soldaterna ska ha tagits hem under 2013. Sverigedemokraterna argumenterar som Vänsterpartiet med krav på att insatsen avvecklas och ersätts med bistånd (var SD eller dess olika riksdagsledamöter slutligen landar är dock osäkert).
De skärpta stridsläget understryker vikten av att undanröja osäkerheten och återvända till den breda samsyn som har funnits i riksdagen. Alla partier utom Vänsterpartiet var tidigare beredda att solidariskt ta ansvar. Sedan det förra beslutet har Miljöpartiets kongress slagit in på avvecklingslinjen. Socialdemokraterna har däremot ett partikongressbeslut från 2009 som klart säger att Sverige ska stanna kvar till dess att de afghanska myndigheterna själva är kapabla att ansvara för medborgarnas säkerhet. Någon tidsram sattes inte heller upp.
Med S-kongressen som utgångspunkt borde det vara möjligt för Mona Sahlin att i samtal med regeringen hitta en lösning som gör att Socialdemokraterna åter hamnar på rätt sida om Ohlylinjen. Att kliva av den rödgröna överenskommelse som ingicks före valet är ett litet pris för att återfå nationell samling i fråga om Sveriges i särklass viktigaste internationella engagemang. Regeringen bör å sin sida därför visa öppenhet för att hitta en formel för insatsen som gör det lättare för S att hitta hem till sin egen politik.
Att minska antalet svenska soldater är inte bara farligt utan innebär i praktiken att de kvarvarande inte kommer att kunna göra sitt jobb. Reträttlinjen innebär både risk för ökade förluster och är garanti för misslyckade. Det är ett svek mot de soldater som tjänstgör och har tjänstgjort i Afghanistan, men också mot de afghanska folket. I ett vidare perspektiv skulle Sverige slå in på en väg som leder till att den globala freden och säkerheten hotas. För det just detta – som också S-kongressen slog fast – som står på spel i Afghanistan.
