I inledningen till Där vinbären växer kör en bil längs en ödslig landsväg. På väg, men vart? Målet är inte att komma fram utan att resa tillbaka: Till en annan tid och ett annat liv.

I dokumentärfilmen – som visas i riksdagen i dag i samband med Förintelsens minnesdag – berättar regissören Leo Kantor i ord och med bildfragment om sitt eget liv. Det är lågmält och återhållet men en historia som griper tag.

Leo Kantors liv hade kunnat sluta på samma sätt som för de en och halv miljon judiska barn som mördades i Europa under andra världskriget. Han föddes 1940 – och 1941 hade varit det sannolika dödsåret om inte hans mor i sista stund lyckats hinna undan nazisterna. Flykten gick från Ukraina till Ural. Fadern försvann i kriget.

Senare korsas deras väg av en polsk jude som klarat sig själv men hans fru och två barn mördades i Förintelsen. En ny familj bildas och efter krigsslutet bär det av till Polen, till den lilla tyska staden Striegau som efter gränsomdragningen i Potsdam 1945 hade blivit polska Strezgom. Snart gör sig dock den inhemska antisemitismen påmind.

Familjen Kantor bor dock kvar men – och nu är det 1950-tal – när 14-årige sonen börjar skola i en annan stad uppmanas han av en vänlig kamrat att kalla sig Leszek. Annars kommer du alltid att få stryk, varnar han. Judiske Leo blev en pojke med det polska namnet Leszek.

I den antisemitiska kampanj som kommunistpartiet drog i gång 1968 förlorade Leo Kantor sitt jobb på högskolan. En annan del av kampanjen handlade om att fördriva judarna från Polen. Han och många andra fann en fristad i Sverige.

Det är en livshistoria som påminner om att tvillingideologerna nazism och stalinismen också hade antisemitismen gemensam.

2012 är det hundra år sedan Raoul Wallenberg föddes och det ger Förintelsens minnesdag en extra dimension. Ett inslag i Stockholm är oratoriet Den rättfärdige som i kväll uppförs på Musikaliska akademien på Nybrokajen.

Där vinbären växer handlar om att se tillbaka, minnas men också försonas. Filmens sorg och smärta omfattar även de tyskar som fördrevs efter krigsslutet. Leo minns också den tyska kvinnan som stannade kvar, galen alltsedan hon fick bud om makens död vid fronten i slaget om Stalingrad.

Wallenbergs gärning och öde innehåller också ett budskap, som minneskonserten bär in i framtiden:

Att yla i kapp med packet
och låtsas att jag intet sett,
är det att leva?
Är det livets mening?
Eller är dess mening
att leva upp till Kristi Lag?
Att leva är att visa anständighet,
att stå upp för de förtryckta,
även vid fara för egen del.
(...)
Valet är mitt, och mitt allen.