Frankrike | Gatans parlament
Poliser på Sorbonne. Massdemonstrationer på gatorna ledda av den kommunistdominerade fackföreningen CGT. Pressade politiker. Ibland kan det i radio och tv låta som om protesterna som skakar Frankrike skulle vara en repris på 1968. Men 68 förenades revolutionsromantiker och hårdkokta moskvakommunister i strävan att välta systemet överända och skapa ett nytt samhällsskick. Nu däremot står de som protesterar på barrikaden för bevarandet av en central systemsymbol för sprickfärdiga europeiska välfärdsstater: arbetsrätten.
Det mest slående likheten är att man anser sig stå över demokratin. Det ställs ultimatum. Gör som vi vill annars... låter man hälsa från gatans parlament. Då var det ”rätt att göra uppror” - nu är det arbetsrätt att göra det. Kravet är att regeringen ska göra en arbetsrättslig återställare.
Premiärminister Villepin vill lätta på regelverket för personer upp till 26 år i syfte att öka anställningsbarheten. CPE-reformen ska göra det möjligt för arbetsgivare att
utan motivering (men med viss ekonomisk kompensation) under de två första anställningsåren avskeda en ”ung” anställd. Dessutom, vilket demonstranterna tycks ha glömt bort, ska arbetsgivarna befrias från sociala avgifter under de första tre anställningsåren för ”unga” som varit anställda i mer än sex månader.

Ungdomsarbetslösheten är mer än dubbelt så hög (23 procent) som den genomsnittliga. Så visst behöver det hända något. Men bakgrunden är dystrare än så. I de franska hopplöshetsområdena är ungdomsarbetslösheten ännu högre, 40 procent.
Reformen är ett direkt svar på upploppen för några månader sedan; för den franska regeringen handlar det nu om att skapa möjligheter för de utanförstående att bryta ny framtid. Det kastar onekligen ett visst sken över uttalanden från studenter vid elituniversitet om att regeringen tar ifrån dem deras framtid.

I ett annat perspektiv handlar det också om att mobilisera mot den fara som symboliseras av den polske rörmokaren. Rädslan för att dom tar jobben, minskar
lönen eller ökar kraven. Kort sagt, allt det som verkar otäckt med globaliseringen. Men som förstås inte bara försvinner genom att blunda för de krafter som driver den.
Visst kan man instämma i att denna enskilda åtgärd inte är tillräcklig för att få bukt med massarbetslösheten: det krävs bredare strukturella reformer. Och visst finns det risk för missbruk. Men det är inte någon ursäkt för att låta bli insatser i syfte att få ned ungdomsarbetslösheten i allmänhet och utanförskapet i synnerhet.

Protesternas Frankrike kan tyckas avsläget, men steget till Sverige är inte så långt som det kan verka. Också här ses arbetsrättsligt status quo av en del som den enda vägen. Skillnaden är att regeringen har ränt upp på samma grund (och att det största oppositionspartiet numera också huserar där). Och att LO bestämmer. Men utan en lång rad reformer för att stärka företagandet och öka anställningsviljan kommer den höga arbetslösheten att bestå. Alltmedan globaliseringen fortsätter att vända upp och ned på
världen.