Vad hände med Pop? Pop, barnet vars föräldrar inte berättar för omgivningen vilket kön det har. Tvååringens öde har malt i mitt bakhuvud alltsedan Idagsidan skrev om det 6 mars i år. Föräldrarna säger aldrig hon eller han till eller om barnet, utan alltid Pop (namnet är dock fingerat i tidningen). Anledningen är att de vill att ”Pop ska växa upp friare och slippa tvingas in i en bestämd könsmall från början”. Gott så. Ingen ska tvingas på något eller diskrimineras.
Men nu är det ju faktiskt så att det existerar två olika biologiska kön, och Pop tillhör det ena. Pop vet vilket, men inte människor utanför den allra närmaste kretsen.
Är alla vi andra, vars könstillhörighet är publik, utsatta för ett gigantiskt experiment där vi formas till sociala konstruktioner? Eller är Pop ett resultat av en skruvad diskurs om genus?
Män och kvinnor är mer lika än olika, men det finns onekligen skillnader som inte bara beror på vad vi lär oss under uppväxten: barnafödande, hormoner, fysiologi och instinkter. Vilket också ger oss olika upplevelser och referenser. Är det därför inte lika bra att lära sig om sina inre egenskaper, dels för att förstå sig själv bättre, dels för att behandla andra adekvat?
Man kan föraktfullt kalla det fördomar, men vissa generaliseringar ger oss bättre förutsättningar att orientera oss i olika miljöer och möta nya ansikten – även om det alltid successivt framkommer vad som gör andra till unika individer.
För olikheter i sig är inget negativt. Tvärtom. Det är berikande att det finns två olika kön. Tänk om vi varit androgyna kloner allihop.
Att alla – oavsett kön – har samma värde och ska ha samma möjligheter att leva sitt liv efter egen förmåga och smak är grundläggande i ett empatiskt samhälle. Därför är det mycket problematiskt att unika individer bemöts intolerant och nedlåtande när de inte passar in i omgivningens mentala mallar. Men pendeln kan också slå för långt åt andra hållet: Jämlikhet blandas ihop med likformighet, som i extremfallet Pop och i den mildare varianten att klä telningarna i unisexkläder.
Det finns en utbredd, men felaktig, föreställning att vi bara kan behandlas jämlikt om vi är likadana och könlösa. Tankefiguren om behovet att avköna oss är i själva verket totalitär och fasansfull.
För alla individuella nyanser har sin charm, liksom de två könen. Det finns till och med en längtan bland många kvinnor att få en dotter, skriver Katerina Janouch utifrån egen erfarenhet i sin roman Dotter önskas (Piratförlaget, 2006). Detta är emellertid tabubelagt eftersom den allmänna uppfattningen är att det inte spelar någon roll om man väntar en gosse eller ett flickebarn. Att ens ta reda på barnets kön innan dess nedkomst väcker ofta negativa reaktioner.
Bara för att man föredrar det ena, behöver inte det andra vara ovälkommet. En blivande mamma kan drömma om en dotter och en blivande pappa om en son, och det behöver varken vara förgripligt eller diskriminerande. Varför? Det kan handla om en gemensam identitet som bygger på könsspecifika upplevelser och egenskaper. Konsten är att uppskatta båda könens positiva särdrag istället för att skyla över dem som i Pops fall.
Sofia Nerbrand är chefredaktör för det liberala nyhetsmagasinet Neo.
