änker man sig en linje blir det tydligt. 1968 stod Socialdemokraterna på topp med 50,1 procent. Sedan dess är tendensen vikande. Senaste mätningen från Sifo, då S underträffade sitt rekordlåga resultat på 35 procent i valet 2006, ligger nästan exakt på det förväntade.

Slutsats ett: Mona Sahlin kan inte ensam lastas för socialdemokratins genomklappning. Man kan inte kräva att hon ska betvinga historiens krafter.

Slutsats två: Socialismen är slut som politisk idé. Sedan Olof Palme definierade socialdemokrati med orden ”politik är att vilja” har väljarna insett att vad de röda partierna vill, där de fortfarande vill något, inte fungerar.

Den enda anledningen att de rödgröna leder i opinionen idag är att Miljöpartiet har växt. Ett rimligt antagande är att en stor mängd väljare, som förenas av en utopisk dröm om ett annat och bättre samhälle, sökt sig dit.

Politisk vilja är ett centralt begrepp även för politikerna i MP. Vilja är viktigare än exempelvis kunskap. Det visade statsvetaren Katarina Barrling Hermansson i doktorsavhandlingen Partikulturer (Uppsala universitet, 2004), baserad på intervjuer med riksdagsledamöter.

”Till skillnad från övriga partier rymmer miljöpartiet ledamöter som inte primärt knyter politisk förmåga till sakkunskap eller viss erfarenhet”, skrev hon. ”Det är den egna övertygelsen om vad som är det rätta som ger den intensiva politiska vilja som den politiska förmågan anses vila på.”

Om Palme varit miljöpartist hade han troligen sagt att politik är att vilja, men inte kunna.

Synen på MP som mer vilje- än sakinriktade delas även i andra partier. MP beskrivs som ”impulsiva”, med ”bristande verklighetsförankring” och ”osammanhängande, ologiska och inkonsekventa”. Även av ledamöterna i S. ”Medan bristen på konsekvens hos vänstern från socialdemokratiskt håll anses ha rationella motiv, så förbinds den i miljöpartiets fall med gruppens irrationella sätt att förhålla sig till sin politik.”

Den politiken tog sig för bara några år sedan uttryck i kongressbeslut om medborgarlön och förbud mot ränta, men antas på senare tid ha stävjats av Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Vilket kan vara sant, fast det är oklart vart partiet kommer att dra när tidsgränsen i stadgarna tvingar språkrören att avgå mindre ett år efter valet 2010.

Många har valt att se det ”irrationella” i MP som partiets hinder. Men kanske är det dess stora tillgång. Just nu flockas, enligt opinionsmätningarna, unga, välutbildade, kvinnliga väljare i storstad till MP. De har ratat de röda partier som ville något, och tyvärr kunde genomföra det, till förmån för det parti som vill allra mest, men inte kan förklara hur.

Det är ett slags missnöjesröst, i syfte att driva på de andra partierna att finna smartare lösningar för en bättre värld. Ironiskt nog leder den bara till att de röda partierna, som man övergett alltsedan 1968, åter får makten.