Den yttersta provokationen?

Ungefär 150000 personer får betala förmögenhetsskatt om Socialdemokraternas förslag till återställare skulle bli verklighet. Det avslöjade Dagens Nyheter i veckan. Det stämmer alltså inte att skatten blir en huvudvärk endast för en liten guldkantad elit, som brer ankleverpaté på frukostmackorna och tänder cigarrerna med schweizerfranc. Det blir en betydligt större grupp hushåll som påverkas, och man finner dem framför allt i storstädernas förorter och på högskoleorter runt om i Sverige.

Redan den gamla förmögenhetsskatten, den som Alliansen har avskaffat, var så full av undantag att den fick tyska grammatiken att grönska av avund. Även om skatten motiverades av ideologi och rättvisa snarare än ekonomiskt förnuft gick det inte att bli hur rättvis och hur oförnuftig som helst. Någonstans måste man lägga ett tak inte bara för förmögenhetsskatten utan också för dess kostnader för folkhushållet. Följaktligen var satsningar i företagande och jordbruksfastigheter undantagna från skatt.

Aktier på Stockholmsbörsens A-lista skulle däremot beskattas. Men eftersom det skulle ha drivit ett antal framgångsrika storentreprenörer utomlands ifall man insisterat på principen fullt ut, gjordes ett undantag. Om man bara var tillräckligt förmögen, slapp man förmögenhetsskatt.

Förmögenhetsskatten fick ändå väldiga resurser att lämna landet. Kjell-Olof Feldt och professor Sven-Olof Lodin talar om summor i storleksordningen 500 miljarder kronor: Det var pengar som kunde ha investerats i ny- och småföretagande och skapat utveckling och jobb men vars ägare höll dem borta i oro för att dåligt skulle bli värre.

Skatten drog in några få miljarder till statskassan varje år men hade ett pris som var mångdubbelt större. De socialdemokratiska återställarhoten gör nu att pengarna inte flyter tillbaka och gör nytta som de borde. Ibland undrar man, hädiska tanke, om detta helt enkelt är en av avsikterna.

Alla undantag till trots ställde förmögenhetsskatten till det för småföretagare som låtit vinstmedel ligga kvar i sina bolag. Det kom att betraktas som en sorts skatteflykt och ledde till beskattning enligt Lex Uggla. Men framför allt slog den mot hyggligt framgångsrik medelklass med sparkapital och ett hus eller sommarstuga, som ökat i värde i takt med att grannarna sålt.

Nu vill Socialdemokraterna ha skatten tillbaka inklusive alla gamla undantag för storfräsare och jordägare, fast den här gången ska det inte finnas någon Lex Uggla.

Lagen om förmögenhetsskatt renodlas ännu lite mer och blir en fullfjädrad klasslag, som riktar sig mot en medelklass där man förkovrat sig, varit lyckosam i yrkeslivet, investerat med lite framgång och sett sin bostad bli mer värdefull. Vänstern kan uppenbarligen leva med miljardärer och godsägare men just den här gruppen står man bara inte ut med. Att ha byggt upp ett ekonomiskt oberoende, utan att för den skull ha blivit riktig rikeman och försvunnit in i en politiskt ofarlig överklass, det är den yttersta provokationen.

Drömmar om en växande, burgen medelkass – sådant kan få en partisekreterare att vakna kallsvettig och invirad i sina lakan.

Om något tema har gått igen i modern svensk politik är det att staten och inte medborgarna ska äga. Som SvD Näringsliv nyligen kunnat berätta (12/11) diskuteras nu intensivt hur förvaltningen av de statliga AP-fondernas 700 miljarder kronor ska organiseras. Ska de ligga kvar i fyra stora fonder eller ska de samlas i en enda gigantisk jättefond, som upplysta förmågor ska placera åt oss?

Vad som däremot nästan aldrig diskuteras är hur medborgarna själva ska få chans att bygga upp sparkapital och få större handlingsfrihet.

Vid 1990-talets början talade finansminster Anne Wibble om värdet av en årslön på banken, men det väckte mest ilska. Vad som hos henne var en politisk idé om decentraliserat ägande och frihet uppfattades av många som ett verklighetsfrämmande moraliserande över människors bristande sparsamhet. En årslön på banken!? Hur skulle det gå till?

Efter Wibble har man inte hört många knyst från partipolitiken om förmögenhetspolitik, som syftar till att individer och hushåll ska äga mer och staten mindre. Så fort det talas ”ekonomisk trygghet” tar alla för givet att det handlar om socialförsäkringssystemet, när det lika gärna kunde vara fråga om hushållens sparande och investeringar – om det var sådan politik vi hade fört.

Genom sänkt inkomstskatt, avskaffad fastighetsskatt och avskaffad förmögenhetsskatt har regeringen öppnat för förändring och en ny tankeram för debatten, men hittills har man inte visat någon vilja att nytända Wibbles vision. Desto viktigare att andra goda krafter eldar på.

PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se