Kolumn | Svenskhet

Inför det första helgförklarade nationaldagsfirandet ökar uppmärksamheten kring begrepp som svenskhet och de infödda svenskarnas attityder till omvärlden och de utsocknes.
Den inledande rapporten från en statlig utredning beställd av regeringen Persson med problemformuleringen att Sverige är ett strukturellt diskriminerande samhälle och svenskarna ett rasistiskt folk har nyligen kommit fram till att Sverige är ett strukturellt diskriminerande samhälle och svenskarna ett rasistiskt folk (fast det sägs med vetenskapliggjorda termer som ”rasifiera”, ” dekonstruera”, ”det symboliska objektet” eller ”intersektionalitet”). Sådan ideologiproduktion behöver inte tas på allvar, annat än just som politik och då av sämre sort.

Intressantare har varit årets SOM-undersökning från Göteborgs universitet om svenska attityder till invandrare och invandring, som omtalas i SvD (22/5), och integrationsverkets Temoundersökning om svenskarnas inställning till arbetskraftsinvandring (SvD 28/5).
Av SOM-rapporten framgår att andelen svenskar som instämmer i påståendet ”Det finns för många utlänningar i Sverige” har minskat från 52 procent 1993 till 42 procent i år - ett tal som dessutom är betydligt lägre än motsvarande i t ex Frankrike. 1993 svarade 25 procent att de inte skulle tycka om att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen. I årets undersökning var det bara 15 procent som höll med om detta påstående.
Samtidigt instämmer 80 procent i påståendet att politiken bör hjälpa flyktingar och invandrare att anpassa sig till svensk kultur, och bara fyra av tio anser att ”invandrarna i Sverige ska fritt få utöva sin religion här”.

Beträffande invandring anser mer än varannan person att det är ett bra förslag att Sverige ska ta emot färre flyktingar, men enligt Temoundersökningen anser nästan 80 procent att jobbsäker arbetskraftsinvandring är bra för Sverige. I den gruppen anser också fler att alla arbetsplatser bör anställa fler invandrare och att det är bra för Sverige att kulturer blandas. Fyra av tio kan dessutom tänka sig att också själva hjälpa invandrare att etablera sig.
De aktuella undersökningarna bekräftar ett mönster som har konstaterats sedan 1970-talet. Den infödda majoritetsbefolkningen accepterar allt mer närvaron av ”de andra”, som det heter i socialvetenskaplig språkdräkt. Emellertid är acceptansen grundad i välkomnande assimilation. När så många infödda svenskar i återkommande undersökningar instämmer i påståendet att invandrare bör sträva efter att anpassa sig till det svenska samhället eller bli så svenska som möjligt, säger de också att det är möjligt att bli svensk och accepteras som svensk. Svenskheten är en inkluderande nationalism. Detta till skillnad från t ex i Tyskland, där man fortfarande talar om ”tredje generationens utlänningar”. Den skepsis som uttrycks mot ”fri religionsutövning” bottnar också i detta bejakande av assimilation.

Majoritetsbefolkningen välkomnar invandrare som är beredda att arbeta och göra rätt för sig, och den är
skeptisk till ökad flyktinginvandring. Här finns oron om bidragsberoende och utanförskap.
Sammantaget framträder en varken upprörande eller överraskande bild. Den infödda befolkningens attityd är vad man kan vänta sig av ett i historiskt perspektiv öppet, tolerant och visavi omvärlden nyfiket folk, som har präglats av etnisk och religiös homogenitet.
Två slutsatser ligger till hands. Svenskarna är inte det fördomsfulla och trångsynta folk som den styrande vänstereliten i vårt land hävdar måste uppfostras till fördragsamhet och förståelse av mångkulturens välsignelser. Och integrationspolitikens misslyckanden kan inte skyllas på de inföddas attityder.
Thomas Gür är egenföretagare, fri skribent och programledare i TV 8:s intervjuserie Global Axess.