Högern kan bättre, skrev Erik Wallrup på SvD Kultur den 8 februari och satte i gång en debatt som fortfarande pågår. Lars Linder har gråtit krokodiltårar över gångna tiders konservativa bjässar (DN Kultur 17/2), Johan Lundberg har riposterat i SvD och på nätet och Lennart Berntson har hävdat att vänstern tagit över högerns roll som det förstockades röst i debatten (SvD Kultur 23/2). Meningsutbytet känns uppfriskande i ett läge när politiken prisar pragmatismen och skyr principerna som pesten.

Det är frestande att gå djupare in på Lars Linders falska omsorger. Låt gå för några vänliga ord om gamla dagars kontrahenter men aldrig en blomma till dem som är verksamma här och nu: det är typisk kulturradikalism. Linder beklagar att det inte finns någon Sven Stolpe längre men uppehåller sig klokt nog inte vid hur Stolpe behandlades på den tiden han levde och skrev.

Bland alla trådar nystar jag dock hellre i en annan. Lennart Berntson påpekar att ett antal reaktionära åsikter numera har sina främsta företrädare till vänster. Förnuftskritik, antiamerikanism och krav på politisk följsamhet inom vetenskapen utgör bara några exempel. Vänstern har givit upp framstegstanken och sällat sig till ljusets fiender.

”Klockrent”, kommenterar Johan Lundberg och ägnar en lång, läsvärd post på Axessbloggen åt ett resonemang om att det kan vara konservatismen som är vår tids sanna förvaltare av arvet från upplysningen.

Han ser den senare som sprungen ur en lång västerländsk tradition, som numera mest vårdas på konservativt håll. Han lyfter fram upplysningsfilosofernas syn på bildningens värde och skriver att det hos dem fanns en insikt om att individen tar form först i ett samspel med traditionen och med andra människor. Dessutom var det en självklarhet för dem att ”den empiriska vetenskapen och förnuftstron beaktade sina gränser”. Jodå. I alla fall för en del.

Visst finns det märkliga drag av ombytta roller över vänsterns nyfunna skepsis mot allmängiltiga värden och högerns bejakande av det kritiska förnuftet, och även jag tror att upplysningen nu kan vila tryggare i konservatismens än radikalismens hägn.

Men för att kombinationen ska bli riktigt lyckad är det centralt att reda ut vilken konservatism och vilken upplysning vi talar om. I mina ögon finns såväl förnämliga som förfärliga traditioner bakom de bägge etiketterna.

”Konservatism” kan innebära steril auktoritetstro, som vördar överheten och fruktar förändring och frihet. Men ”konservatism” kan också ha ödmjukheten som grund: Man inser att människan är bräcklig, sitt förnuft och sina förmågor till trots, och därför gillar man traditionens ledstång – men också den enskildes frihet.

Där människor har frihet och ägandet finns på många händer sker förändringar styckevis och delt, vilket betyder att misstag snabbt kan justeras och förvandlas till konstruktiv erfarenhet.

”Upplysning” kan vara respekt för kunskapens och vetenskapens befriande kraft och en önskan att den ska komma alla till del. Men ”upplysning” kan också betyda skrivbordsrationalistiskt storhetsvansinne och principrytteri, där man tror att teoretiska resonemang har svar på alla frågor, och där man bestämt sig för att befria mänskligheten om det så ska kosta människorna livet.

Den sortens fanatiska rationalism skildras på ett fenomenalt fint sätt i öppningen av Andrzej Wajdas film Danton, där en liten gosse får stryk eftersom han har misslyckats med att lära sig deklarationen om de mänskliga rättigheterna utantill.

Övermaktens konservatism och övermodets upplysning – Metternichs maktpolitik och Robespierres rationalism – har inget att erbjuda oss. Frihetsälskande konservatism och jordnära upplysning är däremot en mycket attraktiv kombination.

Denna skola, om det nu är det ordet, bejakar den enskilda människans möjligheter och ser henne gärna göra en resa från de omständigheter där ödet har låtit henne födas. Samtidigt avvisar den idéerna om Revolutionen som ska kasta allt gammalt över ända och i ett slag få det perfekta samhället på plats. Den värnar friheten och rätten men anser också att det finns medborgerliga plikter mot det gemensamma. Den ser traditionens värde men inser att tradition utan förnyelse blir stelnad formalism.

I dess Pantheon finns personer som Adam Smith, David Hume, grundlagsfadern James Madison, Winston Churchill och Ludwig Erhard. Svenskar som skrivit och verkat i samma anda? Den förste jag kommer att tänka på är Gösta Bohman.

Den upplysta konservatismen, liberalkonservatismen, tillhandahåller inte politiska patentlösningar, men den har inspiration och vägledning att erbjuda som är av värde även för politiker.

PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se