Nästan all politik i Sverige kretsar kring trygghetsfrågor, men gör det oss verkligen tryggare? Eller leder jakten på ständigt ökad trygghet till raka motsatsen? Man undrar. För varje hot vi kräver åtgärder emot tycks vi upptäcka två nya risker att våndas över. Vi ser till att det stiftas fler nya lagar, utfärdas fler garantier och anställs fler myndighetspersoner, som letar hot, slår larm och föreslår ingrepp, men för varje miljard som alltihop kostar blir stämningen bara starkare av att vi är sköra och utlämnade.
Ekonomen och förre statssekreteraren Dick Kling målar med breda penseldrag i inledningen av boken Tryggare kan alla vara (Timbro, 2010), men han har något viktigt att säga.
Ett mantra i svensk debatt är att trygga människor vågar. Socialförsäkringar och anställningsskydd vara så omfattande som möjligt, för då törs människor kasta loss och pröva sina vingar.
Resonemanget låter bestickande, men som Kling påpekar är det si och så med vingprövandet i verkligheten. Rörligheten på arbetsmarknaden är medioker och alldeles för få startar företag.
Kling resonerar om ”stötskydd” och ”stöttålighet”. Det förra går ut på att man ska klara sig undan livets törnar, det senare på att man ska kunna klara törnarna när de väl kommer. Självfallet behöver ett modernt samhälle bäggedera, men den ensidiga satsningen på statlig välfärd och en genomreglerad arbetsmarknad – stötskydd – har gjort att stöttåligheten blivit lidande. Om man tar för givet att Storsamhället ska ordna tryggheten, kan man lätt få problem när det misslyckas.
Alltför ofta blandar de som styr och dominerar i debatten ihop politiska åtgärder som syftar till trygghet med faktisk trygghet hos enskilda människor.
Det är en sak att det finns formell trygghet i form av socialförsäkringar eller Las (som politiker kan ändra med ett penndrag). Det är en annan sak att verkligen känna trygghet, till exempel genom att ha en sparad slant, erfarenhet av att driva egen verksamhet, sociala nätverk och en yrkesskicklighet som man vet är efterfrågad på arbetsmarknaden.
Den svenska trygghetsdebatten har haft fel fokus. Den handlar för mycket om systemen och för litet om människorna.
Dick Kling har förslag till förändring. I hög grad handlar dessa om en maktförskjutning från staten till de enskilda människorna. Han vill att en del av den väldiga förmögenhet som svenska folket idag äger indirekt genom staten ska bli direkt tillgänglig för oss som enskilda individer. Det handlar om hundratals miljarder kronor i AP-fonder, PPM-fonder och statligt företagsägande.
I vissa fall skulle ägandet kunna delas ut som enskilda andelar, i andra fall skulle man kunna få låna av eller mot sitt pensionskapital när man vill utbilda sig eller starta företag. Flera tankespår känner man igen från hans ögonöppnande bok Radhusproletärer och ombudskapitalister (2007).
Tryggare kan alla vara är inte lika helgjuten, men det är vällovligt att Kling envist återvänder till ämnet. Det talas ständigt om inkomster, inkomstfördelning och inkomstförsäkring i debatten, men den är förströdd och nervös i förmögenhetsfrågor.
Samtidigt hade han kunnat vara en aning mindre ensidigt ekonomisk. Man hade gärna läst mer även om utbildningens och de sociala nätverketens betydelse för individens känsla av att vara trygg och ha initiativet i sitt liv,
Man kan tala om en svensk oskuldsfullhet inför sparande och ägande som delar av en frihets- och trygghetsstrategi. I undersökningar om hur mycket som svenskar skulle vilja ha i sparkapital är det mest slående hur beskedliga belopp många nöjer sig med: några tiotusen kronor.
Att man som vanlig medborgare skulle kunna ha resurser så att det räcker till grundplåten i ett företag, ett sabbatsår eller en attraktiv utbildning ingår helt enkelt inte i mångas föreställningsvärld. Ett skäl är förstås att marginalerna efter skatt ofta är så små, men det handlar också om en frånvaro av vana och fantasi.
Privatekonomer må tala om månadssparande och buffertar men i politiken fortsätter frågan att vara märkligt laddad. Trygghetssparande ska löntagare inte behöva tänka på! Det spelar liksom ingen roll att det kan skapa handlingsfrihet, och att det gör att man reder sig ifall man skulle bli sjuk eller arbetslös och det krånglar med Försäkringskassan eller a-kassan. LO:s Wanja Lundby-Wedin markerade mot idén för bara några dagar sedan.
Men Dick Kling väjer inte för frågan, och han visar att det går att bygga upp ett sparkapital som får betydelse för ens livssituation även om inkomsten inte är hög. Den lågavlönade som sparar sitt jobbskatteavdrag får ihop till en kvartalsinkomst efter skatt på några år. Så brukar vi inte prata trygghet i svensk debatt, men det borde vi göra.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
