Clint Eastwood har en bred och omfattande produktion bakom sig som tillsammans formar bilden av en imponerande skådespelare och regissör. Hans spagettivästernfilmer har stått sig över åren medan Dirty Harry känns mer daterad. Som regissör har han gång efter annan överraskat.

I De skoningslösa gör han upp med Västern-romantiken. I Flags of Our Fathers tar han sig an det historiemättade slaget vid Iwo Jima, men i Letters from Iwo Jima skildrar han den fasansfulla striden med japanska soldaters ögon.

Han är en amerikansk ikon. Det känns lite sorgligt att den 82-årige Eastwood uppträdde i och regisserade det enda framträdande som föll ur ramen på republikanernas annars välspelade konvent. Det som en del mest ansett vara tom politisk retorik fick en ny dimension när Eastwood höll monolog med en tom stol som samtalspartner.

Det blev ingen höjdare, om man säger så. Att bli liknad med Grampa, Homers åldrige far i The Simpsons, är aldrig någon höjdare. I alla fall inte i det politiska finrummet.

I stället för att ge Mitt Romneys tal en extra skjuts har skojandet med Eastwoods insats kastat skugga över det som blev ett presidentkandidattal i rättan tid. Romney var en mer varm person än någon kunnat ana och han vände sig också till och prövade att nå ut till en vidare krets än de närmast troende republikanerna. Inte minst talade han starkt till yrkesarbetande kvinnor.

Som svar på Eastwoods monolog twittrade Barack Obama raskt ut en bild med texten ”den här stolen är redan upptagen”, som visar den sittande presidenten sittande i presidentens stol. Men däri ligger också Obamas svagaste punkt.

I buskpropagandan kommer det säkerligen att höras hårda ord, men i sitt tal slog Romney an en lenare kampanjstrategi (signerad Karl Rove) som inte framställer presidenten som en socialistisk buse utan låter resultatet tala för sig självt.

Inför konventet i Charlottesville rullar Demokraterna ut varningsord till medelklassen om hur mycket sämre allt kommer att bli vid skifte i Vita huset. Och på det spåret lär det bli rena ”buskörningen” fram till valet. Men för att övertyga i ett lopp som är synnerligen jämnt måste Obama också komma med ett positivt budskap – och då kan den tomma stolen bli nog så besvärlig.

I den stalinistiska socialrealismen figurerade en tom stol på bilder av de politiska ledarna i kommunistdiktaturen. Den var också upptagen. Stolen skulle vara en symbol för den kultförklarade V I Lenins ”andliga” närvaro och därmed ge legitimitet till det politiska systemet.

I det amerikanska presidentvalet råder det omvända förhållandet (och inte bara för att USA är en demokrati). Obamas verkliga huvudvärk är inte att Clintan lät honom figurera tom stol utan att han faktiskt sitter i presidentens stol.

Det här har jag gjort, säger Obama. Ja, det är just det här som Obama har uppnått, säger Romney. Och det duger inte, utan det behövs nya tag.

Ingendera är särskilt övertygande.