En nationell tragedi. Det säger statsminister Jens Stoltenberg om terrordåden i vårt grannland, som har krävt mer än 90 människors liv. Unga människor har slaktats för sin politiska övertygelses skull på ett sätt och i en omfattning som saknar motstycke i den fria världens moderna historia. Det är värre än en tragedi, men orden tar slut.

Som slag mot en nation är dådet fullt ut jämförbart med det som drabbade USA den 11 september 2001. Fler människor dödades i New York, men som andel av befolkningen var de färre än offren på Utøya och i Oslo. De mer än femhundra ungdomarna som deltog i det socialdemokratiska ungdomsförbundets sommarläger kom från alla delar av landet, och över hela Norge finns nu sörjande familjer, släktingar och kamrater.

Den norska kustlinjen är lång och utsträckt, men till folkmängden är Norge ett litet land. Cirklarna korsas. Många känner varandra och en katastrof lämnar ingen oberörd. Som Nordahl Grieg skriver i dikten ”17 mai 1940”: Vi er så få her i landet, hver fallen er bror och venn. Men närheten skapar inte bara sårbarhet, den ger också en samhörighet som kan hjälpa människor på den svåra vägen framåt och tillbaka.

Förändras Norge av det ohyggliga som hänt? Många ställer naturligt nog frågan. Den har två alldeles olika svar.

Det ena är: Självklart. Fredagen den 22 juli 2011 har för all framtid ristats in i historieböckerna. Då berövades alla dessa människor livet. Då angreps det demokratiska styret. Då kom det politiska massmördandet till Norge. Då fick landet sorg. Det kommer att finnas ett före och ett efter både hos enskilda människor och i det gemensamma minnet.

Det andra är: Självklart inte. Få länder har en starkare demokratisk kultur än Norge och så kommer det att förbli. Jens Stoltenberg, som har visat klokt och tydligt ledarskap rakt igenom tragedin, tog inte till överord när han talade om Norge som en stolt nation som inte tänker låta sig bombas eller skjutas till tystnad. Vaksamheten mot nya terrordåd kommer naturligtvis att skärpas, men det står ingen polisstat runt hörnet och lurar. Det norska folkstyret är väl förankrat på både bredden och djupet, och man kommer att värna sin öppenhet och vilja att göra skillnad i världen. ”Ännu mer humanitet. Men aldrig naivitet.” Så lyder Stoltenbergs recept och det kan både han och Norge känna stolthet över.

På förmiddagen i fredags, bara timmar innan mördaren slog till, satt jag och läste i Alf Ahlbergs essäsamling Humanism i atomåldern. Ahlberg var rektor för Brunnsviks folkhögskola i Dalarna, där många unga svenska socialdemokrater har fått sin skolning genom åren. Humanismens motståndare har våldet på sin sida, skriver han, men ska vi för den skull svika den? ”Frågan är besvarad i samma ögonblick som den ställes.”

Att vara humanist är inte att vara en ljusblå drömmare som vägrar se människans skuggsida. Men det är att ”tro på människoanden, på dess ljusa skapande möjligheter, dess aldrig slocknande ljuslåga.” Ahlberg skulle ha nickat instämmande om han hört den norska statsministern. Det onda dyker upp mitt ibland oss. Vi måste bjuda det motstånd. Men vi kuvar det genom att göra gott.