En son kör de många milen från Uppsala till Göteborg för att gå med pappa till doktorn. En mor loggar in sig på internetbanken och för över några tusen kronor till dottern vid högskolan. En man knackar på hos sin åldriga granne och frågar om han ska klippa hennes gräsmatta. En småföretagare betalar sin sjukvårdsförsäkring. En kvinna hjälper sin förvirrade make att äta upp nyponsoppan.
Brister i välfärden? Nej, välfärd i praktiken. Även en utbyggd välfärdsstat som den svenska vilar i hög grad på enskilda människors ansvarstagande för sig själva och sina medmänniskor.
I vår politiserade debatt låter det ofta som om välfärden varken var mer eller mindre än vad som produceras av stat och kommun, men i så fall skulle Sverige vara ett förfärligt ställe. Inte därför att det är dåligt med offentlig välfärd utan för att den aldrig kan täcka mer än en begränsad del av alla behov.
Tag äldreomsorgen. Under 2000-talet har antalet platser i särskilt boende minskat med 18000, enligt Nationellt Kompetenscentrum Anhöriga, och allt mer av omsorgsarbetet utförs i människors hem. Anhöriga står för mer än två tredjedelar av dessa omsorgstimmar.
På Borås stads hemsida får man tydligt besked om hur det ligger till: ”En stor del av omvårdnaden sköts av anhöriga. En make, maka eller sambo har skyldighet att göra sin del av arbetet i hemmet och att bistå den anhörige.”
Har vi kommunal hemtjänst i Sverige? Javisst. Men framför allt har vi ideell privat hemtjänst. Utan insatserna från makar, partner, syskon, barn och andra närstående skulle äldreomsorgen kollapsa direkt.
Det finns privata transfereringar också, även om få av oss använder det ordet. Men Karin Busch Zetterberg har undersökt saken och i sin bok Det civila samhället i socialstaten (CUP, 1996) visar hon att tre fjärdedelar av svenska föräldrar hjälper utflyttade barn med pengar, och hon beskriver hur människor stöttar varandra med tid och resurser på många olika sätt. En självklarhet, kan man tycka. Men hur ofta nämns denna självklarhet i välfärdsdebatten?
Det är inte bara barn och barnbarn som får. Svenska folket ger numera fem miljarder om året av sina hårt skattade pengar till välgörande ändamål.
Jag glider in på de här tankespåren medan jag tuggar ostsmörgås och dricker kaffe på ett frukostmöte på Kungsgatan i Stockholm. Timbro har bjudit in opinionsundersökaren Arne Modig från Novus, som berättar vad svenskarna anser om välfärdens finansiering i framtiden.
Tror människor att den privata finansieringen behöver öka? Ja, sju av tio misstänker att det kan bli nödvändigt på något av områdena sjukvård, skola, barnomsorg och äldreomsorg. Och folk tycker mindre illa om saken än man skulle kunna tro. De positiva är fler än de negativa, och de yngsta är också de mest positiva. De inser kanske vartåt det barkar och väljer att gilla läget.
Enligt Långtidsutredningen 2008 (LU08) kan tillväxten möjligen räcka för att vidmakthålla dagens offentliga välfärd utan ökad skatt. Men tjänstemännen från finansdepartementet, som har gjort analysen, har inga illusioner om att det ska räcka. I takt med att välståndet växer, växer också kraven på sjukvård och omsorg. Därför föreslår LU08 att det ska utredas hur den privata finansieringen av välfärdstjänsterna kan öka och att arbetet ska komma igång utan dröjsmål.
Olyckligt nog har varken finansminister Anders Borg eller socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson velat ta i förslaget med tång. Privata pengar i välfärden – det anses vara en rent radioaktiv idé. Politiskt självmord.
Men bortom talarstolar och tv-kameror är det redan vardag med privat tid och privata pengar i välfärden, och krampen i frågan borde kunna försvinna om politiker och debattörer slutade låtsas att det offentliga tar ansvar för allting idag. Här har Timbro och många andra en viktig uppgift. Berätta hur det ligger till!
Privata sjukvårdsförsäkringar täcker 400000 personer. Vi pensionssparar. Vi betalar glasögon, kontaktlinser och tandvård. Vi betalar patientavgifter hos doktorn och en del av vad medicinerna kostar. Vi skänker pengar till Cancerfonden och Röda Korset. Vi ägnar massor av tid, kraft och pengar åt att hjälpa varandra i familjer, föreningar och grannskap. Mer sådant eget ansvarstagande i takt med att inkomsterna stiger är naturligt och borde inte vara det minsta farligt.
Särskilt som det kan ge stat och kommun bättre möjligheter att prioritera det viktigaste. Till exempel en regelbunden avlastning till alzheimerhustrun som nästan somnar av utmattning fast hon har skeden med soppa i sin hand.
