Medan Bradley Manning, 23-åringen som är misstänkt för att ha läckt dokument till Wikileaks, sitter inspärrad i en isoleringscell i USA, lever Julian Assange ett bekvämt liv i Storbritannien. Han skriver på sina memoarer och fortsätter att smutskasta Sveriges rättssystem för att försöka slippa åka hit och bli förhörd om våldtäktsanklagelserna.
Kaviarvänstern fortsätter förvånansvärt orubbligt att stödja sin älskling. John Pilger, Michael Moore, Tariq Ali, alla har de, utan att egentligen veta något, bestämt sig för att Assange är utsatt för en sammansvärjning.
Att det handlade om att två kvinnor gick till polisen och berättade saker som polisen enligt lag var tvungen att anmäla verkar inte ha någon betydelse.
”Konspiration”, sade Assange och supportrarna nickade och vek sig en lugnande foliehatt
Missförstå mig rätt, Wikileaks och fri information är viktigt och det är bra att organisationen har fått efterföljare. Men när telegrammen från Afghanistan släpptes ville Assange inte erkänna att det var livsfarligt för afghaner som samarbetat med USA att få namn publicerade. Trots att talibanerna mördar kollaboratörer.
Israel Shamir, anklagad för antisemitism, användes som rysk kontaktperson. Assange, som påstod sig kämpa för total öppenhet och fri information, portionerade ut telegram till utvalda tidningar och belade dem med restriktioner.
Varningsklockor borde ha börjat ringa, men medierna fortsatte ändå älska sin internationella ”man of mystery” som lägrade kvinnor och utmanade en supermakt. Förmodligen för att allt som är hemligt och okänt är spännande.
I dokumentären Julius Assange – världens kärleksaffär förklarade Jan Guillou att Wikileaks stora genombrott, den film där civila i Bagdad skjuts ihjäl från en helikopter, berodde på att informationen från krig är så begränsad.
Enligt Guillou var Vietnamkriget det sista krig där reportrar kunde röra sig fritt och att ”den som blir inbäddad blir korrumperad”.
Uppenbarligen har han missat reportrarnas rörlighet under Bosnienkriget och att de lysande Generation kill och Armadillo är gjorda av inbäddade reportrar.
Guillous enda erfarenhet från krigsrapportering var när han var inbäddad hos Demokratiska Fronten för Palestinas Befrielse; på 1970-talet.
Om han åkt ut idag hade han vetat att mycket information är tillgänglig, om reportern är beredd att riskera sitt liv och kan befinna sig länge på plats. Problemet är att få medieföretag är beredda att ta den kostnaden. Många lysande journalister är fjättrade vid sina skrivbord av ekonomiska skäl och hamnar allt längre bort – långt från den verklighet de ska skildra.
Wikileakstelegram som kan laddas ned på redaktionen och debattörer som presenterar säljande ideologiska gissningar istället för underbyggda fakta är mer kostnadseffektivt än att skicka ut reportrar i verkligheten för att ta reda på hur det egentligen ligger till.
Och det är egentligen det sorgligaste med hela Wikileakshistorien.
Johanne Hildebrandt är författare och krigsreporter. johanne.hildebrandt@schibsted.se
