Diskussionen kring en av människan förorsakad global uppvärmning har under året präglats av avslöjanden om felaktigheter, överdrifter och utelämnande av fakta i FN:s klimatpanels, IPCC:s, rapporter. Det underlag som IPCC bygger sina förutsägelser på har utsatts för granskning, och en mindre del av materialet, som i sin helhet ofta hävdats vara oomtvistlig vetenskaplig forskning, har visat sig härröra från aktivistrapporter, tidningsartiklar och studentuppsatser.

Samtidigt har ledande klimatforskare som lämnat underlag till IPCC, som professor Philip Jones, sökt nyansera bilden av var forskningen står. I en intervju med skriftliga svar till BBC har Jones medgett att det inte har skett någon statistiskt signifikant global uppvärmning sedan 1995, att man inte kan utesluta att världen har varit varmare på medeltiden än idag och att han som vetenskapsman inte kan säga att ”debatten om klimatförändringarna är avslutad” (i betydelsen att det inte finns utrymme för tvivel).

I vilket annat vetenskapligt sammanhang som helst skulle varken upptäckterna av faktafel eller Jones nyanseringar vara uppseendeväckande. Problemet är den starka politiseringen av klimatforskningen.

Att ingå Faustkontrakt med politiken kan vara lockande för vetenskapen – ens ämne kommer i debattens centrum, forskningsanslagen strömmar till och som expert hamnar man i rampljuset tillsammans med andra celebriteter. Men politiken är ingen kung Midas – allt den berör förvandlas inte till guld. Snarare motsatsen. Ty när vetenskap politiseras, besmittas den av två särdrag i politiken: kortsiktighet och auktoritet genom begärt och erhållet förtroende. Risken ökar för att principerna för urval av källor, samt metoderna för att ta fram och säkerställa fakta, anpassas till vad som är politiskt gångbart eller tjänar politiska behov.

Det är ett vanligt politiskt grepp att utmåla scenarier långt in i framtiden som nära annalkande. IPCC:s grovt oriktiga uppgift om nedsmältningstakten hos Himalayas glaciärer är ett uttryck för detta. Likadant var det med Al Gores felaktiga utspel på klimatmötet i Köpenhamn om att det skulle finnas en 75-procentig sannolikhet för att hela istäcket på norra halvklotet skulle smälta bort under somrarna inom fem till sju år.

En av politikens viktigaste maximer är: ”Lita på mig.” En av vetenskapens viktigaste maximer är: ”Motbevisa mig gärna.” Men i den politiserade vetenskapen heter det: ”Lita på forskarna.”

Politiker som beslås med fel eller inte lever som de lär får löpa gatlopp. De jobbar i förtroendebranschen och får finna sig i minskad tillit. När vetenskap politiseras får den vara med om samma sak – då blir felaktigheter och brister inte något som kan rättas till för att få en bättre verklighetsbild, utan avgörande indikationer på dubbelspel och bedrägeri.

Vägen tillbaka är enkel i teorin. Det gäller att frikoppla sig från den politiska dagordningen, dela med sig av forskningsdata och välkomna den kritiska granskningen. Men så hade också Faust svårt att komma loss från sitt kontrakt.

Thomas Gür
är företagare och fri skribent.
thomasgur@hotmail.com