Sent in och snabbt ut. USA fick snudd på dras in i Libyen. Det ville till en annalkande massaker på civila i storstaden Benghazi för att president Obama skulle samla sig till ett beslut om intervention.
Desto mer handlingskraftig visade han sig när det gällde uttåget. Visserligen tog det några dagars förhandlingar för att lämna över det militära kommandot i Nato-händer, men om den amerikanska ambitionen fanns inga tvivel: Obama ville ut ur sin ledarroll i Libyen, och det snabbt.
Nu var det nämligen dags för andra att ta över, annonserade presidenten i veckan vid National Defense University. USA kunde inte längre förväntas bära det militära lasset helt på egen hand.
Det var hög tid för burdensharing, för USA:s allierade och partners att ta på sig sin del av bördan.
Obama glömde bara en liten detalj där på NDU: att det denna gång faktiskt inte funnits anledning att dra de vanliga klagoramsorna om hopplösa européers bristande engagemang.
Hur osannolikt det än kan låta är det Europa som har haft den verkliga ledarrollen i Libyen. Inte EU, gubevars, men en rad europeiska stater som Frankrike och Storbritannien och vårt aktivistiska grannland Danmark, som trots sin litenhet på jorden ser till att hålla sig långt framme.
USA har förvisso stått för en hel del av den militära hårdvaran, men har alls inte varit så allena där i det libyska luftrummet – vare sig politiskt eller militärt – som man kan tro av presidentens utläggningar om de utrikespolitiska vedermödorna.
Bakom den amerikanska unilateralismen visar sig vid närmare anblick ofta dölja sig en koalition av villiga, som väl kompenserar för alla de ovilliga som drar benen efter sig eller obstruerar i största allmänhet. I Irak var det nästan 50 länder som vid en eller annan tidpunkt kunde räknas in i koalitionen; i Libyen ingår rentav det alliansfria Sverige, om än högt uppe i det blå på rätt säkert avstånd från de faktiska stridigheterna.
Ensamt är USA således sällan; däremot är det en helt annan femma med det amerikanska ledarskapet nuförtiden.
Den amerikanska presidenten är uppenbart otrygg i rollen som den fria världens ledare. Hans syn på det egna landet är inte bättre; USA, förklarar Obama så snart tillfälle ges, är närmast ett land i mängden, vare sig bättre eller större och utan några som helst speciella uppgifter eller roll att spela. Den amerikanska exceptionalismen har ingen anhängare i landets nuvarande president.
Obamas USA är mindre upptaget av uppgiften som ledare för den fria, demokratiska världen än av att upprätta goda relationer till den muslimska, som framgick redan i Kairo-talet sommaren 2009.
Det är den amerikanske presidentens främsta utrikespolitiska prioritet. Och det underlättas förstås knappast av att USA för tillfället befinner sig i krig med tre arabländer på en gång, varav ett som inte med bästa vilja i världen kan skyllas på hans föregångare, George W Bush.
Ann-Sofie Dahl är docent i internationell politik. Hennes senaste bok är Den enda supermakten. Amerikansk utrikespolitik under två decennier. ann-sofie.dahl@mail.dk
