Med ledamöterna följer en svans av assistenter, byråkrater, journalister och en karavan av lastbilar för alla dokument som måste flyttas fram och tillbaka. Den vansinniga flyttcirkusen kostar i runda slängar två miljarder kronor om året.
Malmströms kampanj, Oneseat.eu, har blivit en succé. Den har både tvingat upp Strasbourgutflykterna på agendan och placerat Malmström på den politiska kartan i hela Europa. Hon har blivit nominerad till årets europé av tidningen European Voice, och mycket tyder på att hon i övermorgon är statsråd.

Men alla är inte lika glada. EU-parlamentets talman, den spanske socialisten Josep Borrell, motiverar slöseriet med att Strasbourgparlamentet är ett
slags metafysisk manifestation av freden mellan Frankrike och Tyskland, av EU:s rötter i det sönderkrigade Europa. Den kringresande cirkusen förkroppsligar Europas strävan efter fredlig samverkan.
I ett tal förra veckan gick Borrell till blixtrande attack mot uppropet, som han avfärdade med att det mest undertecknats av människor i ”vissa nordiska länder” som inte drabbades av andra världskriget och därför inte kan förstå Strasbourgs symboliska betydelse.
Senare, när finska medier gick i taket, skrev han en ursäkt till den finske premiärministern Matti Vanhanen. Finland drabbades ju hårt av kriget. Borrell bad också det danska folket och de baltiska folken om ursäkt, i den händelse att de tagit åt sig. Däremot uttrycker han en stark motvilja mot svenskar.

För det första är Borrells anklagelse fel i sak. De flesta som har skrivit under uppropet kommer från Nederländerna. Sett i proportion till befolkning är högst andel från Finland.
För det andra är medverkan i andra världskriget ett orimligt kriterium
för att få tycka till om dagens EU. Borrell deltog inte själv i kriget - han är född 1947. Men ingen har föreslagit att hans ungdom och alltigenom fredliga uppväxt utesluter honom från det politiska samtalet.
För det tredje verkar tonen illa vald i sammanhanget. Om syftet verkligen är att försvara förkroppsligandet av Europas strävan efter fred, finns en gräns för hur aggressiv man kan bli över andra nationers upplevda historiska oförrätter.

Cecilia Malmström har skrivit en protest till Borrell, tillsammans med en tvärpolitisk grupp europaparlamentariker från en rad länder (varav många krigförande i andra världskriget). De som avfärdar Oneseat som ett svenskt fenomen gör det för lätt för sig.
För Malmströms egen del har kampanjen nått sitt mål. Bollen är i rullning. Nu återstår det för henne att befordras till Ministerrådet, där de verkliga besluten fattas.