Rättegången mot Anders Behring Breivik måste vara oerhört svår att bevaka, tänker jag framför tv:n.

Framför kameran personer som säger saker som ”jag förlorade en dotter och en blev allvarligt skottskadad”. Utanför bild någon som måste bekämpa den naturliga impulsen att uttrycka sina djupaste sympatier och istället ställa frågor som obönhörligen låter oempatiska i sin vardaglighet.

Under veckan har vi sett journalist efter journalist sätta mikrofonen framför mördades anhöriga och ställa frågor som liknar idrottsjournalistikens klassiker ”hur känns det?” Alla inblandade verkar lika obekväma.

Ändå måste det göras. Något så fasansfullt som Breiviks dåd och rättegången mot honom kan inte förbigås med tystnad, även om tystnaden emellanåt känns som det värdigare alternativet.

Vansinnet, ondskan i hans gärning och hans föreställningsvärld – om allt detta måste vi berätta.

Sedan rättegången startade har jag haft en växande känsla av att betrakta ett skådespel. Emellanåt förefaller ursprungshändelsen glida iväg, trots (eller kanske på grund av?) försöken att levandegöra tragedierna i korta intervjuer och inslag.

I referat och reportage läser jag att Breivik ”provocerar” och ”utmanar”, att han brer ut sig tills domaren måste avbryta honom, att han drar lakoniska och självironiska skämt samt att han ger sin ofiltrerade bild av det inträffade.

Allt det där stämmer ju, men hur låter det? Hur framstår skildringen av en ofiltrerad Breivik som pratar och provocerar i en kultur som har för vana att hylla – inte sky – provokationerna? I en samtid där ”utmana” är ett ord vars laddning är nästan bara positiv?

Man måste ”dehumanisera” fienden, förklarade Breivik i fredags. Annars blir man inte ”i stånd att angripa någon”. Detta var hans strategi för att klara av att utföra sitt dåd.

”Europeiska medier gör samma sak – för att legitimera sättet de beskriver mig”, fortsatte han. ”De säger att jag är ett monster.” Det verkade inte slå honom att anledningen till att han kallas monster inte är någon strategisk dehumaniseringsmanöver, utan ett direkt resultat av hans monstruösa handlingar.

De flesta av oss ser monstret och läser heller inte in något eftersträvansvärt i hans provokationer.

Men ändå. För varje rättegångsdag som går har jag allt svårare att värja mig mot känslan att Breivik är på väg att bli ett fåtal potentiellt farliga människors t-shirttryck.

Det är dem han vill nå och imponera på med sina provokationer. Och även om Breivik verkade hårt pressad när han tidigare i veckan nästintill tvingades erkänna att han kanske inte har så många med-riddare vare sig i bakfickan eller i sovande terrorceller, så är det en klen tröst. För det som pågår riskerar att bli inte bara rättsskipning, utan också en rekryteringsprocess till den motståndsrörelse som Breivik hoppas ha sått fröet till.

Man bävar för eventuella överklaganden och omtag i högre instanser...