Säg Röda Korset och många tänker i dagarna på Johan af Donner. På den före detta kommunikationschefen på Röda Korset och Cancerfonden, som står åtalad för att ha lurat sina arbetsgivare på nästan åtta miljoner kronor.

Bloggen OmVård påpekar att miljonerna skulle räcka till 140510949 vattenreningstabletter eller hade kunnat hjälpa 38500 flickor från könsstympning. Man kan bara gissa hur många timmar som frusna volontärer fått stå i regnrusk med insamlingsbössor för att samla ihop de pengar som af Donner sedan lade på skor, taxiresor och smycken.

Det är ett allvarligt slag mot två organisationer vars hela verksamhet är beroende av donationer. Nu är bedrägerierna åtminstone på väg att klaras ut. af Donner står åtalad för grovt bedrägeri och mutbrott och har i huvudsak erkänt åtalspunkterna. Rättegången kan bli ett reningsbad, där det också klargörs vad de medåtalade har för ansvar.

Det finns också hopp om att Röda Korset och Cancerfonden ska få tillbaka en del av pengarna. Men förtroendet för organisationerna är skadat. De har svårt att svara på hur svindeln har kunnat pågå så länge.

Tidigare diskussioner om höga löner och styrelsearvoden i Röda Kors-toppen hjälper knappast.

I dag är det nog varken ordförande Bengt Westerberg eller generalsekreterare Christer Zettergren som främst bidrar till att hålla uppe organisationens förtroende utan tiotusentals gratisarbetande volontärer. Personer som ger av sitt engagemang och sin tid och som noga följer löftet att ”Aldrig utnyttja sin position som frivillig på ett olämpligt sätt”.

Det är de som står med insamlingsbössorna. Eller som hjälper barn med läxorna, slussar in invandrare i det svenska samhället och besöker äldre.

Det kan låta skrytsamt att berätta att man är en av dem. Att den timme jag dricker kaffe och småpratar med några damer på ett äldreboende är en av veckans höjdpunkter. För mig, och förhoppningsvis för dem. Men varför skämmas?

Alla andra som gör liknande insatser och mer därtill är värda all heder, särskilt en dag som denna.

Alla de som, i Röda Korset eller andra organisationer, arbetar frivilligt visar också – insamlingsbössorna till trots – att pengar inte är allt.

Små och stora donationer gör mycket nytta både i Sverige och i andra länder. Det är glädjande att fler skänker mer pengar och att välgörenhet inte längre ses som något fult.

Vi behöver förmögna filantroper som finansierar cancerforskning, professurer och vattenreningstabletter. Och vi behöver mindre förmögna filantroper som gör detsamma.

Men medmänsklighet eller solidaritet är svårt att finansiera med såväl donationer som skatter. Den sanning som af Donner lär få tillfälle att begrunda är förstås att allt inte kan köpas för pengar.