Denna månad har jag sett muslimska män och kvinnor i Tanzania sjunga den världsbekanta svenska psalmen ”O store Gud” tillsammans med Lena Maria Klingvall från Habo utanför Jönköping, utan armar och med bara ett normalt fungerande ben, men med en enastående röst.
Det är ingen idealistisk och naiv dröm. Jag har det på bild, inspelad på film, i verkligheten. Högt utbildade muslimska män och kvinnor sitter tillsammans med högt utbildade kristna män och kvinnor och sjunger, på swahili, den svenska psalmbokens psalm nr 11.
Jag kan fortfarande, flera veckor senare, känna hur huden knottrar sig. Jag står där mitt i Afrika med en filmkamera och dokumenterar när muslimska och kristna intellektuella söder om ekvatorn tillsammans sjunger C Bobergs psalm från 1885:
”O store Gud, när jag den värld beskådar, som du har skapat med ditt allmaktsord. Då brister själen ut i lovsångsljud. O store Gud, o store Gud!”
Samma sak när vi besökte ett kristet daghem för gravt handikappade och funktionshindrade barn och ungdomar. Sådana som annars ofta ses som en skam, som man gömmer, håller i fårkätten.
Vi var där på Parents Day. Föräldrarna – bara kvinnor kom – var alla fattiga, med låg eller ingen utbildning. Flera av dem muslimer. Men de satt kvar när vi kristna sjöng och bad på kristet vis. Och de sjöng med när Lena Maria sjöng ”O store Gud”.
Vid ett tillfälle läser en blind pojke i tonåren ur den 3000-åriga Psaltaren psalm 119 vers 105: ”Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig.” Han läser texten i blindskrift, med fingrarna. Och han är muslim.
För mig är detta några av årets största och mest hoppingivande erfarenheter. Ja, det finns en möjlighet att lejonen en gång kommer att sova med lammen. Ja, det finns en möjlighet att svärden en gång kommer att omvandlas till plogbillar. Ja, det finns en möjlighet att de till synes eviga krigen till slut kan bli en fred.
Men samtidigt. Jag är realist. Det finns islamister som inte är lika fridsamma och öppna som de goda muslimer jag möter på olika håll i Tanzania. Därför sätter jag inte ut namn på de platser och institutioner där jag och andra kristna sjöng lovsång tillsammans med muslimer.
Jag kan inte tillräckligt om Tanzanias historia för att våga mig på en analys av varför det blivit så här. Men jag kan rapportera om det jag ser med egna ögon. I by efter by och i stad efter stad ligger moskén sida vid sida med kyrkorna. I den stad jag alltid besöker vid mina resor till Tanzania, Lushoto i de paradisiskt sköna Usumbarabergen, har jag moskén på ena sidan och katolska kyrkan på andra sidan av mitt hotell, som är Lutheran-Evangelical, och några steg längre bort har jag domkyrkan.
När jag är här tänker jag på min hemstad, Malmö. Där ungdomar i Rosengård kastar sten på bussar, skär av brandkårens vattenslangar, attackerar den katolska församlingens lilla kyrka. Jag inser att vi i vårt alltid självbelåtna Sverige i vissa avseenden ligger långt efter till exempel ett land som Tanzania.
Göran Skytte är författare och fri skribent. goran.skytte@telia.com
