Försvarspolitiken har numera den eviga fredens Europa som utgångspunkt. Insatsförsvaret innebär en övergång ”från ett hotbildsstyrt försvar till ett viljestyrt insatsförsvar med möjlighet till prioriterade och efterfrågade insatser”. Det är inte hållbart.

Ryssland är auktoritärt och det politiska beslutsfattandet godtyckligt. Georgienkriget 2008 uppfattades som något som i grunden förändrade den globala säkerhetspolitiken. Medvedevdoktrinen ger Ryssland ”rätt” att agera i andra länder där det finns rysk-etniska inslag. Energin är ett politiskt vapen och militär upprustning pågår.

I en ny studie av Rysslands militärpolitiska utveckling från Finlands försvarshögskola framgår hur ett förändrat läge växer fram i vårt närområde: effektiva förband i brigader med hög beredskap, uppbyggnad av flyg och flottstridskrafter. Iskanderrobotar som kan ha såväl konventionella som kärnvapenstridsspetsar har utplacerats i Luga i närheten av S:t Petersburg. Det är ett precisionsvapen med en räckvidd på 450–700 km. Utrustad med kryssningsmissiler är räckvidden 2000 km.

Det har sagts från rysk militär att beslut har fattats om att Iskander ska utplaceras i Kaliningrad. S-400-luftvärnsrobotar med kapacitet att stänga luftrummet över Östersjön har redan tillförts enklaven.

Inget av detta måste leda till problem som rör svensk säkerhet, men däremot behöver vi ta höjd för att det kan hända. En ny riskbild – inte hotbild – måste vägas in.

Den nationella dimensionen har blivit viktigare efter Georgienkriget 2008. Det pågår ett återtag (krigsplanering, regionala staber, brigadförmåga). Men det behövs mer. Försvaret är fortfarande dimensionerat för internationella insatser. Grundorganisationen – med en stomme på 8 manöverbataljoner och en förbandsreserv om 4 mekaniserade bataljoner med lång beredskapstid – är så liten och koncentrerad att även försvar i Sverige blir expeditionärt. Det brister i fråga om förmågedjup och -bredd.

Den enskilt viktigaste åtgärd som Sverige kan göra är en återmilitarisering av Gotland, som har en strategisk nyckelposition i Östersjön. Det handlar inte om att göra ön till en befästning, utan att se till att det där finns en viss grundberedskap med kvalificerade förband och en infrastruktur som gör det möjligt att tillföra trupp och luftvärn med långräckvidd, det senare en funktion som saknas i den av statsmakterna föreslagna organisationen. Komplettera med kvalificerat hemvärn och Gotland är inte längre ett säkerhetspolitiskt ingenmansland utan blir ett bidrag till stabiliteten i vårt närområde. Trovärdighet kan skapas genom återkommande nationella och internationella samövningar på ön.

Samövningar – inom territorialförsvarsramen – med Polen, de baltiska staterna eller Tyskland behövs för att visa att Solidaritetsförklaringen är på allvar.

Det är inte på marken vi först kommer att märka av aggression utan i luften. Försvarets trovärdighet behöver stärkas med luftvärn för att skydda de fåtaliga baserna och garnisonerna.

Det saknas politisk vilja att pröva om en selektiv värnplikt vore bättre än yrkesförsvaret – inte heller lär det komma sådana krav från Högkvarteret. Man har investerat för mycket pengar och prestige i yrkesförsvaret för att reformen ska få misslyckas. Om och när organisationen kan vara intagen är det ingen som vet: 2014 har redan blivit 2020. Som framgick i SvD i går är dock läget allvarligt.

Ytterligare en restriktion är försvarets knackiga ekonomi som leder till det vanliga besparingsknepet att ställa in övningar – och vilket i praktiken leder till ett försvar som inte är användbart. Övningar måste bli ett prioriterat område.

Vägen framåt består också av utbildning av reservofficerare och i en ny attityd till dem som nu är verksamma. Trots luckor i bemanningen är linjen att bli av med reservare. De som ändå lämnar bör man försöka ha kvar som ett led i att utveckla de nationella skyddsstyrkorna och särskilt hemvärnet. Det dröjde innan Sverige fick en veteranpolitik, men i den bör också ingå att ta tillvara den militära kompetens som veteranerna utgör.

Att fler deltar i försvaret är också viktigt för folkförankringen.

I Afghanistan och Adenviken kan vi göra skillnad – och det ska vi också göra. Det handlar om värden, vårt behov av hjälp men ger också erfarenheter som vi har direkt nytta av för hemmabruk. Samtidigt: i närområdet kan vi göra en unik insats med en starkare svenskt försvar. Inte för att skapa bråk utan för att bevara ett gott säkerhetspolitiskt läge.