Maria Wetterstrand pratade först. Så fick Mona Sahlin ordet och meddelade att hon höll med Maria. Sen var det Jan Björklunds tur. ”Jag tycker som Mona och Maria”, förklarade han, varpå Maud Olofsson raskt berättade att ”Jag håller med Jan”.
Vad beskriver jag? Jo, en partiledardebatt. Spännande va? Nå, god stämning var det i alla fall på partiledardebatten i Pride House i Stockholm igår.
Trots sin frånvaro lyckades Göran Hägglund prägla debatten, som så ofta i hbt-sammanhang. KD utgör ibland ett lustigt exempel på en behövd och nästan älskad ”yttre fiende” för regnbågsrörelsen. Något att luta kampen mot, liksom, när alla andra partiledare håller med varandra. Just igår dämpades dock dramaturgin av att Hägglund i DN samma dag öppnade för förändringar i en av de viktigaste hbt-frågorna, nämligen den om tvångssterilisering vid könsbyte.
Debatten visade en nästintill total enighet i frågan. Det enda området där partierna skiljer sig åt är huruvida det bör vara 18-årsgräns på ingreppet eller ej. Här hade Fredrik Reinfeldt också en rimlig invändning, nämligen att det ingalunda är oproblematiskt att låta dylika ingrepp ske tidigt och via någon vårdnadshavarens tillåtelse. Naturligtvis kan en sådan ordning öppna för framtida familjekonflikter, exempelvis om man ångrar sig. Stora beslut är alltid tryggare om de fattas av en vuxen och myndig person. Dock verkar utsikterna goda för att vi äntligen ska lämna sådant som tvång på sterilisering bakom oss.
Kanske kommer vi idag kunna läsa här och var att Fredrik Reinfeldt var torr eller att han läxade upp kolleger och åhörare. Det stämmer inte. Däremot är det sant att Reinfeldt i denna panel var en annorlunda fågel. Inte för att hans argumentation präglades av en ”föråldrad” eller konservativ syn på frågorna rent värderingsmässigt. Det gjorde den inte. Inte heller för att han pratade en massa kärnfamilj. Det gjorde han inte. Däremot vidhöll han att det är meningslöst att låtsas vara för än det ena och än det andra utan att erkänna vilka lagstiftningsproblem som finns. Det var skönt att någon gjorde det.
Till exempel. I diskussionen om hur många vårdnadshavare ett barn ska kunna ha gör De rödgröna det lätt för sig. Man pratar vackert om stjärnfamiljer och att fler borde få gå på kvartssamtal. Det vore säkert bra med modernisering på dylika områden av praktisk och vardaglig karaktär, men vi talar om små och relativt enkla detaljer.
Menar man allvar med att förändra formerna för juridisk vårdnad är det inte ens bara familjerättsliga lagrum som arvsrätt och försörjningsplikt som måste ses över, utan också mycket annan lagstiftning. Vad gör vi med anhöriginvandringen? Hur ska vi se på de lagrum där släktband spelar in? Vem i den månghövdade stjärnfamiljen har ”förtur” i de fall då vårdnadstvister uppstår?
Lite mästrade ändå Reinfeldt, när han poängterade att De rödgrönas avsikter att utreda surrogatmödraskap ”i positiv anda” självklart betyder att de ska ge någon uppdraget att svara rätt.
”Jag är skeptisk till sådana utredningar”, förklarade Reinfeldt.
Jojo. Visst har statsministern rätt i att utredningar med givna svar förfelar sitt syfte. Men Alliansen är sannerligen inte utan skuld i det avseendet. Såväl den nyligen avlämnade sexköpslagsutredningen som utredningen kring papperslösas rätt till vård kan med fog kallas uppdrag med på förhand givna svar.
