Jord, skog och kraft stod det på det diskreta inbjudningskortet från Fina Banken på Fina Gatan. De vackra Kerstin Ekman-orden i svartvitt signalerade grönt. Kraft visade sig betyda vindkraft. Det var skogsägaren i mig, inte skribenten, som var inbjuden.
Aha, den efterlängtade gröna högern, tänkte jag. Att vara grön behöver ju inte betyda slakteribrännande vänsterveganism; att vara grön kan lika gärna betyda borgerligt ansvarsfullt familjeföretagande i en nygammal, hållbar bransch – de gröna näringarna. Bönder och skogsägare är numera grönast bland de gröna.
Ekofolket har upptäckt att vi i generationer har närproducerat mat, öppna landskap, koldioxidslukande och syreproducerande skogar. Snart producerar vi förnyelsebar energi nära dig.
Fina Banken har snabbt insett att sådana som jag behöver råd – som kunder i banken. Vi är ju företagare i en framtidsbransch. Vi var många utbor, skogsägare som inte bor där vår skog finns, som kom för att smörjas med gratis råd och middag. Många var kvinnor, eftersom cirka 40 procent av den privatägda skogen ägs av kvinnor. Privatbankmännen sade inte ett ord om könsmaktsordningen. De mötte frimodiga döttrar till självägande bönder, inte fideikommissadel. Jorden vi ärvde ärvdes också av döttrarna i en naturligt jämställd kultur.
LRF har fått konkurrens på hemmaplan. Kanske för att LRF har börjat prata om könsmaktsordningen. LRF har nämligen startat en Jämställdhetsakademi, trots att nästan 40 procent av medlemmarna är kvinnor och mer än varannan ny medlem är kvinna. Andelen tjejer som väljer jordbrukslinjer på gymnasiet har ökat med 30 procent på tio år. De gröna näringarna och LRF är snart en kvinnorörelse.
Bondbrudar, BNP och big business stod det på en LRF-inbjudan med bild på en narig kvinnohand med flagnat nagellack, signalerande … ja, vadå? Oglamoröst slit, kanske? I rapporten Den osynliga entrepenören fick vi en dyster forskningsöversikt kring de gröna näringarna ur ett genusperspektiv. ”I familjelantbruk präglas arbetets fördelning bland familjemedlemmarna av genus” betyder i klartext att det är ett samhällsproblem att kvinnorna har skött kor och hushåll och männen har skött åkrar och hästar. Kvinnornas arbete ”har inte alltid betraktats som arbete” och de ”är än i dag de osynliga bönderna”, klagar Jämställdhetsakademien.
LRF:s problem är att de, precis som samhället i övrigt, har förletts av en genuselit att tro att jäm- ställdheten är en matematisk 50/50-formel. De 82 procenten män bland LRF:s förtroendevalda gör att vi inte tillåts glädjas åt att oväntat många kvinnor vill bli gröna företagare. LRF borde lära sig mer om jämställdhet av oss som växte upp i bondbyar, som författaren P O Enquist:
”Barnen kunde iaktta två yrkesarbetande som var likvärdiga , om än det faktiskt var så att hustruns ord vägde tyngst” (Musikanternas uttåg, 1978).
All business is local. Eftersom kvinnorna styr i den lokala verkligheten måste männen kompenseras. Därför får de sitta och glänsa i styrelserna.
Elise Claeson är socionom och fri skribent. eliseclaeson@hotmail.com
