Om någon före den egyptiska revolutionen hade sagt att president Mubarak skulle arresterats och parlaments- och presidentval hållas, hade det avfärdats som dålig science fiction. Det är ett sätt att beskriva skillnaden mellan då och nu. Den arabiska våren svepte fram över land efter land med snabba eller utdragna regimskiften som följd. På andra håll sitter härskarna kvar men inte opåverkade.

Politik och maktspel i regionen har förändrats och kommer att förändras ännu mer. Förhoppningar blandas med oro.

I Israel är det mest oron som gäller. Det ligger ett drag av tragik och missade möjligheter över att det ur israeliskt perspektiv hade varit enklare om våren aldrig hade kommit. Men den kom – och som en fullständig överraskning även i Tel Aviv och Jerusalem. Nu råder strategisk tystnad (arabiska våren handlar inte om Israel) i kombination med försök att bevara strategiska tillgångar (till exempel fredsavtalet med Egypten) och försök att få nya vänner och allianser (hittills ingen framgång).

Islams betydelse har ökat men islam finns både i moderata och extrema versioner. Etnicitet och religion har blivit en viktigare konfliktfaktor (till exempel kopterna i Egypten och sunni-shia i Gulfen). Folket – den arabiska gatan – har blivit en politisk maktfaktor men det behöver inte leda till att individens rättigheter stärks, att den personliga säkerheten eller för den delen att jämställdheten mellan kvinnor och män ökar.

Ett annat resultat är ekonomisk tillbakagång samtidigt som människors förväntningar på snabba framsteg ökar. Det kan i sin tur få både sociala och politiska följder.

Från ett israeliskt perspektiv har säkerhetsläget förändrats till det sämre. Det gäller Sinai, Jordanien och Syrien (flyktingvåg till Golanhöjderna och al-Qaida). I Libanon är rakettäta Hizbollah den starkaste politiska kraften. I Gaza råder Hamas. Samtidigt har USA förlorat sin centrala roll i regionen medan Saudiarabien och Turkiet har blivit viktigare.

Trots längtan efter stabilitet ser ändå männen i mörka kostymer ett regimskifte i Damaskus som värt risken, eftersom det skulle innebära att Iran i sådana fall ”förlorar” en strategisk tillgång. Iran – och den potentiella bomben – är det allt överskuggande hotet. Och i Tel Aviv demonstreras det mot Assads våld mot sitt eget folk.

Detta är den tredje och avslutande artikeln om Mellanöstern och friheten. De tidigare var införda 8/4 och 12/4.