Republikanska dynastier är inne bland världens diktatorer. Sedan 1981 heter Egyptens president Hosni Mubarak och på gamla dagar har han helt trendriktigt berett vägen för att sonen Gamal ska ta över. Efter Jasminrevolutionen i Tunisien är det emellertid inte längre så säkert. De senaste dagarna har Kairo och andra städer varit scenen för omfattande demonstrationer och närmast kommer regimens styrka att testas i samband med de protester som väntas idag.

Förre IAEA-chefen och fredspristagaren Mohamed ElBaradei har rest tillbaka till Egypten och med honom får oppositionen en reforminriktad ledare med lyskraft. Kanske Mubarak nu bittert får ångra att parlamentsvalet nyligen inte skedde under öppnare och mer rättvisa former – i sådana fall hade ElBaradei idag varit parlamentsledamot och inte gatudemonstrant.

Mubarak har armé och säkerhetsstyrkor i sin hand och om presidenten väljer att statuera ett exempel kan demonstrationerna sluta med blodbad. Ännu har dock inte massorna kommit ut på gatorna. Det är dock dåligt bäddat för reformer i elfte timmen. Förr eller senare kan regimen därför tvingas välja upptrappat våld för att sitta kvar eller att ge efter med risk för att falla från maktens tinnar. Som i Tunisien.

Under hela Mubaraks tid vid makten har det rått undantagstillstånd i landet. Priset för detta är bland annat att det nu saknas demokratiska partier och organisationer i det civila samhället som skulle kunna bära upp övergången till demokrati. Istället har det muslimska brödraskapet kunnat växa till den starkaste oppositionella kraften.

Men det handlar inte bara om Egypten, utan protester har också ägt rum på andra ställen. Det är inte förvånande. Arabstaterna är inte kopior av varandra men de har stora strukturella likheter vad gäller politik (förtryck), ekonomi (stagnation) och social nöd (fattigdom och befolkningsökning) som skapar samma sorts explosiva missnöjesbrygd (Arab Human Development Report 2009, UNDP, 2009).

Jasminrevolutionens sprängkraft ligger i exemplets kraft. Decennier av misslyckad politik kan emellertid leda till att förhoppningar om en arabisk vår istället slutar i frost med en rad misslyckade stater (failed states). Det får i sådana fall globala säkerhetspolitiska implikationer.

Man får nog räkna med att vägen till demokrati blir knagglig, lång och konfliktfylld. Se på Irak.