Socialdemokraternas valanalys kommer i år i fyra delar.
Igår presenterades den första delen – den så kallade ”faktabaserade valanalysen”. Det är svårt att inte fnittra åt den titeln. Plötsligt ser man serien framför sig. Uppföljaren ”Den känslostyrda valanalysen” och dess pendang ”Valet, som det borde ha blivit – den drömska analysen”. Och så den avslutande utgåvan: ”Valet i bilder – med riv-ur-affischer i fyrfärg av Solveig Ternström och Moneybrother!”
Fnisset åsido, visst finns det fakta i Morgan Johanssons rapport. Gruppen pekar till exempel ut fastighetsskatten och bensinskatten som viktiga misstag. Löftet om att återinföra förmögenhetsskatten undgår däremot Johanssons kritik.
”Vi tror inte att den haft någon större betydelse. De som betalar den röstar ändå inte på Socialdemokraterna”, sade han igår.
Även om Morgan Johansson lyckas ringa in enstaka frågor som definitivt var till S nackdel i valrörelsen, så saknas själva analysen. Varför ska vi tro att potentiella S-väljare vredgades över en fastighetsskatt riktad mot rika, men inte blev arga över en förmögenhetsskatt på samma grupp? Förvisso kommunicerades fastighetsskatten vansinnigt dåligt, vilket medförde att ingen visste vem som skulle drabbas. Men räcker den förklaringen?
Jag kan inte räkna hur många gånger jag hörde socialdemokrater klaga över valrörelsens ”plånboksfrågor”. Väljarna bryr sig faktiskt om annat än sig själva, sade S-företrädare harmset.
Den visan hör jag inte längre. Men tänk om den stämmer? Tänk om allt inte är plånboksfrågor, Morgan Johansson?
Tänk om det finns folk som betalar förmögenhetsskatt och ändå röstar S? Tänk om det finns människor som aldrig har betalat förmögenhetsskatt men som ändå anser att skatter som driver pengar ur landet är dåliga?
Varför envisas S med att klänga sig fast i föreställningen om att deras väljare inte kan tänka?
Avsnittet om finanskrisen är talande. Sammanfattningsvis anser partiet att den gav regeringen ”något att skylla på” och igår förklarade Morgan Johansson att Sverige klarade sig bra ”tack vare det överskott som tidigare S-regeringar hade byggt upp”. Detta i kombination med att rekyleffekten uppåt kom i valrörelsen anses vara tillfälligheter som spelat den annars inkompetenta regeringen i händerna.
Man nämner mycket lite om hur S eget agerande fick dem att se ut. Att man klagade på regeringens budgetunderskott, samtidigt som man begärde ännu större underskott själv. Att man mötte bilkrisen med populistiska antydningar att lösningen låg i statsägda bilfabriker... Allt detta var också skeenden i krisen. Att inte ta med den delen i en analys är inte att se sanningen i vitögat.
Igår presenterades också Moderaternas valanalys. Den har mer karaktär av projektutvärdering med information som att 540059 samtal har genomförts med väljare och att M har haft en kampanj kallad ”Superknacken” då man genomförde 50000 samtal under en enda kväll.
Allt låter väloljat, men frågan hur stor påverkan på valresultatet det hade. Redan i M-analysens inledning konstateras att Alliansen mötte ”en oreformerad socialdemokrati på nationell nivå”.
Det kan nog ha spelat in.
