Debatten har börjat

”Hur lång tid tar det er att skriva ett tal”, frågade honom en beundrare. ”Beror på”, svarade Churchill. ”Ska jag prata länge, då går jag rätt upp i talarstolen. Ska jag ge en replik på en minut, då får jag fila på den en hel dag.”

En annan briljant orator, Ronald Reagan, skrev filosofiskt mättade tal, men var framför allt det lilla formatets märkesman. Precis som Churchill slipade han länge på sina skenbart nonchalanta aforismer. ”Politik”, sade han bland annat, ”brukar kallas världens näst äldsta yrke. Jag har lärt mig att det påminner mycket om det äldsta.”

Någon kanske läser citaten ovan och kommer att tänka på den senaste tidens spel om statens strävan att utvidga sin rätt att i smyg övervaka laglydiga medborgares privatliv.

En slående aspekt av den debatten har varit dess elitistiska karaktär. (Uppfatta inte det som kritik: jag tillhör dem som anser det vara fint att tillhöra en elit.) I en av vår tids viktigaste diskussioner – illustrerad av sällsynt dramatiska inre och yttre kraftmätningar – var massmedierna länge märkligt passiva. I den mån skeendet bevakades hade man den distinkta känslan att folkets vrede inte ville väckas.

Specialintresserade debattörer rasade, påhejade av en smal och engagerad publik. Men hur mycket svors det egentligen på arbetsplatser och i krogkön?

Kanske håller det politiska språket på att bli för fattigt för att genomlysa ideologiska frågor på ett demokratiskt tillfredsställande sätt?

I sin nya bok The Anti-Intellectual Presidency (Oxford University Press, 2008) visar Elvin Lim att vi är på väg mot politiker som talar så att femteklassare kan förstå. För hundra år sedan riktade sig politiska tal till folk med universitetsutbildning, i dag ligger språket på högstadienivå.

År 1913 var en genomsnittlig mening i ett presidenttal 35 ord, i dag är den 22. När Richard Nixon uttalade sig i radio och TV hade han 42 sekunder på sig, George W Bush får sju.

Skyll inte enbart på kommersiella medier. Lims mätningar säger att svårighetsgraden på Bill Clinton retoriska produkter var lägre än den nuvarande presidentens – en genomtänkt strategi, enligt Clintons talskrivare. Och det är en generell iakttagelse att presidentkandidater alltmer strävar efter folklighet, inte finess.

(Barack Obama är ett undantag: ”It was a creed written into the founding documents that declared the destiny of a nation: Yes, we can. It was whispered by slaves and abolitionists as they blazed a trail toward freedom through the darkest of nights: Yes, we can.”)

Vilken diskussion tillät då inte språkets knapphet i FRA-frågan?

Följande förmodades folket inte fatta: Regeringens perspektiv var att skapa den bästa staten. Kritik av FRA borde ha påpekat att det bör vara tvärtom när det gäller lagar som reglerar statens makt: hur skyddar man medborgarna mot den värsta staten?

”Så är det inte tänkt att tekniken ska utnyttjas”, sa riksdagsledamöterna till de rädda. Barnsligheter! Ni stiftar lagar åt staten, inte åt er själva. Vad bryr sig morgondagens diktatorer om era goda intentioner?