Civilkurage är ett franskt låneord. Ett brev till redaktionen illustrerar det.
Lars är ute och kör på sommarsvenska vägar när han blir vittne till en svår olycka. Långtradaren framför honom, vars däck plötsligt exploderar, far av vägen i hög fart. Ett barn i lastbilen kläms fast under den tunga lastbilskroppen. Medan hans fru ringer 112 skyndar Lars fram till den chockade föraren och det skadade barnet för att hjälpa. En man har redan påbörjat räddning.
Men samtidigt passerar en ström av bilar. De kör sakta för att se vad som hänt. En person tar upp sin kamera för att filma. Många samlas kring olycksplatsen, dock på avstånd. Några tar upp kameror – andra står knäpptysta och tittar på.
Ingen av åskådarna gör något, eller frågar ens hur de kan vara till hjälp.
Situationer som den här får mig att fundera över argumenten för att lagstifta kring civilkurage. I våras presenterades en utredning i frågan, som slog fast att det inte skulle fungera att bötfälla människor för att de inte ingriper i nödsituationer (som sker i exempelvis Frankrike och Tyskland).
Det kunde leda till att färre skulle vilja vittna, dessutom finns det ingen tydligt samband mellan civilkuragelagar och ökat civilkurage.
Det finns tillfällen när man inte kan hjälpa till. Fight-flight-freeze-mekanismen som nervsystemet styr gör att vi, liksom djur, antingen flyr, ”spelar döda” eller agerar instinktivt och går till attack (i form av att slå tillbaka mot en förövare eller, som i Lars fall, aktivt hjälpa den som är i nöd).
Det finns dock nyanser i reaktionen som är mer kulturellt än biologiskt betingade, när man handlar efter en kulturell kompass. Några fördomar om typiskt svenskt beteende tycks stämma ganska väl överens med freeze-reaktionen: den sociala rädslan att göra fel, liksom att det jämt är ”någon annan” som bär det yttersta ansvaret.
I de uppmärksammade bristerna i SOS Alarms arbete under året har man kunnat se hur detta drabbar de sjuka och utsatta dubbelt. Det är oförsvarligt att de som ska agera i nöden inte gör det. Men det är också obegripligt när allvarligt sjuka eller skadade stannar hemma i flera dygn och resignerar inför det faktum att ingen ambulans skickats för att hämta dem.
Att hoppas på det bästa och att ringa på nytt, dagen efter, är sällan riskfritt. Ibland hinner man agera alternativt och be någon närstående om transport till vården. Ett utvecklat civilkurage är, på det sättet, inte enbart till nytta för andra.
Den instinktiva reaktionen kan vi inte stå till svars för, men vi har anledning att fundera kring ifall den kulturella kompassen är rätt kalibrerad.
Lars berättelse påminner om hur viktigt det är för fler att bryta destruktiva kulturella mönster. Liksom att voyeuristiskt youtube-filmande inte hör hemma på en olycksplats.
