Vem talar för muslimerna? I söndagens SvD mötte vi en rad människor, som alla var muslimer på sitt eget sätt, och inte alls någon homogen grupp. I Dagens Nyheter påminde samtidigt Dilsa Demirbag Sten, Sveriges kanske mest ihärdiga försvarare av individen snarare än kollektivet som utgångspunkt för integrationsdebatten, om att islamister ”har fått tolkningsföreträdet för muslimer i det politiska och offentliga rummet.”

Resonemanget anknyter till vad journalisten Evin Rubar visade i SVT-dokumentären Slaget om muslimerna. Samhället har ofta sett religiösa organisationer som företrädare för alla dem som kallas muslimer, trots att dessas ledare kan antas ha en betydligt mer dogmatisk religionssyn än det kollektiv de säger sig företräda.

I Sverige har basen för dessa påståenden aldrig riktigt undersökts. Men aktuella opinionsmätningar från utlandet tycks ge resonemanget rätt.

I Danmark har Shahamak Rezaei, lektor vid Institut for Samfund og Globalisering på Roskilde Universitet, och Marco Goli, lektor vid Professionshøjskolen Metropol, granskat radikalisering bland unga danska muslimer. Mätningen är den första i sitt slag i Danmark och bygger på intervjuer med 1113 muslimer mellan 15 och 30 år.

Forskarna finner att den absoluta merparten – 76,5 procent – inte är radikala. 17,8 procent sympatiserar med islamismen, men stöder den inte aktivt. 5,6 procent är aktiva radikala islamister.

Man kan naturligtvis tycka att 17,8 respektive 5,6 procent är mycket, eller tycka att siffrorna är ungefär lika harmlösa som svenska ungdomars stöd för diverse kommuniströrelser, men poängen här är att lejonparten av muslimerna inte är islamister. Följdfrågan är: vilka är det då?

”De mest radikaliserade är välutbildade, talar god danska, ser på dansk tv, har arbete och tjänar pengar”, säger Shahamak Rezaei till Kristeligt Dagblad (9/1).

I Storbritannien publicerade tankesmedjan Centre for Social Cohesion nyligen rapporten Islam on Campus. Där har man mätt vad aktiva i muslimska studentorganisationer tycker, och jämfört det med vad muslimska studenter och studenter i allmänhet anser. Totalt tillfrågades drygt 1400 personer. Studien finner att de som är aktiva i de muslimska organisationerna har en avgjort mer dogmatisk syn på islam än andra. 58 procent av de föreningsaktiva förespråkar exempelvis införandet av ett globalt kalifat med sharia som lag, medan 26 procent av muslimska studenter i allmänhet gör detsamma. Återigen kan man tycka att procenttalen är höga – eller godtagbara – men resultaten tyder onekligen på att organisering kring religiös identitet gynnar islamism snarare än att utgöra röst för alla dem som kallas muslimer.

Faktabasen är självfallet för liten för slutsatsen att detta gäller all organisering kring religiös identitet, men torde vara nog för att förmå våra politiker att undvika misstaget att behandla de muslimska förbunden som representativa. Frågan om vem som talar för muslimerna leder helt enkelt fel. Istället bör de fråga sig: vem talar för individerna?