i skriver den 18 februari 2011. Utrikesminister Pierre Schori kliver upp i talarstolen och skorrar fram de välbekanta orden: Herr talman, Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska linje ligger fast. I kammaren sitter Socialdemokraternas nuvarande – och redan nu sidsteppade – utrikespolitiske talesman Urban Ahlin. Minspelet avspeglar både grämelse över att inte själv vara den som glänser och att den internationalistiska linje som han företräder har bytts ut.
Efter valet är det hängmattedoktrinen som gäller.
I skuggan av bidrag och skattehöjningar utlovar De rödgröna i sitt budgetalternativ att sänka försvarsanslaget med 2 miljarder kronor per år 2011 och 2012. Jag förstår inte hur man tänker. Försvarspolitiskt vill de rödgröna varken lyfta Sverigedoktrinen eller bygga vidare på långt-bort-i-stan-doktrinen. I stället erbjuder man, just det, varken eller.
Å ena sidan väntar – i ett redan extremt pressat läge – ytterligare förbandsnedläggningar i närtid och reducering av framtida förmågor genom minskade investeringar. Inte heller oppositionen tycker att det nationella försvaret är något att ta strid för.
Samtidigt vill man – till skillnad från regeringen – slå in på vad som kan kallas för självmarginalisering. Det är motsatsen till den bärande tanke som Socialdemokraterna också har omfattat om att ju mer vi är tillsammans med andra desto tryggare är vi. Säkerheten är delad och för att få del av den måste man vara med och dela på bördorna (därav ett försvar för insatser långt borta).
Jag kan ha förståelse för ståndpunkten att det är en felanvändning av knappa resurser att Sverige agerar ledarnation i EU:s snabbinsatsstyrka (Nordic Battle Group). Men att – som De Rödgröna vill – spara genom att med kort varsel hoppa av ett redan gjort åtagande har ett pris i form av minskad trovärdighet.
Det är en signal om helt om marsch som understryks av den ökade Natofientligheten och att Socialdemokraterna redan halvvägs har hamnat på fel sida Ohlylinjen i fråga om Afghanistan.
Om det blir regeringsskifte blir mer som förrförr. FN blir åter den viktigaste internationella arenan. I stället för att lägga ned mest kraft där det spelar en roll för rikets säkerhet ska gamla ”paradgrenar” som internationell nedrustning återupplivas och Gaza befrias (dock inte från Hamas).
